Älskstrands snackar hovar!

Som den hovnörd jag är tyckte jag den här videon var toppen! Jag må veta det mesta som sägs, MEN det gör det inte mindre intressant ändå! Något lär man sig alltid. Och bara hovsnack i sig är ju så pass värdefullt i mina öron att jag gärna lyssnar hehe. ...samt pratar om det, ibland lite för mycket. Några gånger har jag mitt i extasen över något hovrelaterat försökt förklara för min pojkvän, eller den som råkar vara i närheten av mig. Är personen icke hästmänniska, då brukar jag bemötas av en hel del frågetecken som svar. Men jag förstår dem, hovar kan nog verka som universums minst relevanta ämne om man inte förstår vidden av det (eller om man inte ens är intresserad av hästar, haha). Nåväl, slutsnackat. Videon är gjord av Elfstrands, eller som jag hellre säger: Älskstrands pga så gulliga och snälla tjejer.
 

Albas första pay and jump!

Alba har det superbra i sitt "nya" hem (som nu är mer än två år gammalt, haha). Egentligen är det ju en kvinna vid namn Inge-Lill som har henne, men det är främst hennes dotter Alicia som tar hand om Alba. Tror det passar Alba kanon med en liten tjej på ryggen, känns som att det kan hjälpa henne att lära sig att ta ansvar. När hon fortfarande var hos mig så hann vi ju precis träda in i ansvarsträningen på riktigt, innan hon åkte till nya hemmet. Eftersom Alba inte var redo för allt för mycket ansvar under den första tiden hos mig fick vi ta det lite lugnt med den saken - men nu är hon en stor tjej med flera avklarade och bearbetade trauman bakom sig. Nu fixar hon det där galant, är jag säker på!
 
Faktum är att Alicia och Alba var ute på Albas allra första pay and jump härom dagen! Som ni vet så skaver det lite i mig ibland när jag tänker på tävlingar, eftersom jag inte helt gillar tanken på att kombinera hästar och prestation. Men när Alicia skickade filmerna till mig från deras två, felfria rundor så satt jag bara och log. Det var så roligt att se dem! NOLL prestation och bara glädje! Underbart! Alba vimsade omkring och blandade gångarter hej vilt (ibland sitter jag och tänker "vad ÄR ens det där för gångart hon nu hittat på??!" haha) och Alicia lät Alba vara precis som hon är. Alicia var så följsam och fin, satt där med lösa tyglar och var världens bästa kompis med Alba. Förstår ni hur glad jag blir av att se det?
 
Alicia skickade mig fyra bilder från tävlingen. De är dock skickade via Instagram, därav formatet och kvalitén. Men tänkte att ni säkert skulle vilja se dem ändå! Hur söta är de inte? Älskar att hindren är 40 centimeter höga och Alba tar i på liv och död haha. Fina lilltösen, alltid lika stor i sina uttryck, oavsett vad det rör sig om.
 
 


Tigern över det eldsprutande hindret, typ, haha.

Panikångestattacker... och hästar

Long time no see! Jag tänker på bloggen ganska ofta trots att jag inte uppdaterar den, men den har helt enkelt inte plats i mitt liv för tillfället. Dessutom så känns det som en så stor grej att gå in och skriva inlägg här när jag så sällan gör det, av någon konstig anledning. Ibland kommer jag på någon viktig grej att skriva om, fast sedan kommer jag inte riktigt till skott med det för att det känns... jobbigt? Ni som följer mig på instagram (@baraelvira) vet ju i alla fall att jag lever och mår bra.
 
Nu tog jag mig i kragen för att snacka lite här trots allt. Detta efter att jag gång efter på gång har tänkt på det här med instängd stress i hästar och vilket beteende det resulterar i. Ni vet ju hur man brukar göra med hästar som av någon anledning exploderar eller "flippar ur": man håller hårt och man spänner in. Jag tror stenhårt på att hästar är fredliga djur som inte vill oss något ont, men på grund av vår rovdjursinstinkt försöker vi av någon jäkla anledning alltid att inbilla oss motsatsen. Även om ingen hästmänniska säger det rakt ut, så beter vi oss som om hästar är gigantiska bestar som måste tämjas hårt - när de i själva verket är de mjukaste, känsligaste och mest vänliga varelserna som finns.
 
 
 Hur många av mina läsare har någon gång upplevt ångest av något slag? Jag tippar på ganska många. För övrigt är detta ett ämne som jag också funderat på att ta upp flera gånger, tusan vad det är viktigt att prata mer om psykisk ohälsa!!! Hur som helst - ångest, stress och spöken i huvudet känner nog de flesta igen, även om det sällan pratas om det. Det är lätt att tro att man är själv med sitt knasiga, men fina, huvud, när man i själva verket är långt ifrån ensam. Men för er som inte upplevt några större psykiska svackor, för er kan jag berätta hur det åtminstone fungerar för mig. Detta för att vi ska kunna gå vidare i inlägget och komma till min poäng.
 
Vi kan börja med the basics. Varför triggas panikångestattacker fram? Det har med urmänniskan i en att göra, ni vet vår allra djupaste botten i vad som utgör vår existens som människa. Trots att vårt samhälle har gått framåt med teknik, kunskap och allt vad det nu kan tänkas vara, så finns det stora delar i vår kropp som är precis likadana som när vi levde i grottor. På den tiden behövde vi kvicka adrenalinpåslag när vi behövde fly från rovdjur. Stressnivån sköt upp i höjden, och vi agerade därefter. Allting gick fort och rappt: bam, bam, bam, sedan var flykten över och stressnivån gick ner till normalläge. Nu har vi inga sabeltandade tigrar som jagar oss, men däremot har vi ett mer eller mindre konstant adrenalinpåslag ändå. Skola, läxor, jobb, mobiltelefoner, Facebook, vänner, familj, ännu mer mobiltelefoner och lite till mobiltelefoner - vi är alltid på gång. Det vill säga, urmänniskan i oss är alltid jagad av rovdjur. Adrenalinet rusar non stop runt i vår kropp.
 
Skillnaden mellan då och nu är att vi som urmänniskor fick utlopp för stressen. Vi sprang för livet, vi fick upp flåset och vi lät överlevnadsinstinkten ta ut sin fulla rätt. Men nu? Logiskt sett behöver vi inte fly från våra mobiltelefoner. Det är ju "bara" en pryl. Varför skulle vi springa från den? Fast faktum är att det ibland är precis det vi behöver göra. Att ständigt vara uppkopplad och på språng, att hela tiden ha krav på sig från omvärlden, det tär på en.
 
När jag har suttit stilla i en och samma miljö en hel dag kan det slå över för mig. Gärna i kombination med annan stress i livet. Jag kanske har något i vardagen som tynger mig, eller så känner jag mig bara allmänt stressad. Jag har varit med om detta tillräckligt många gånger för att veta precis när jag kommer tappa balansen och falla in i ångsten. När jag får panikångestattacker så tappar jag greppet om verkligheten. Små saker blir gigantiska och jag ältar besvärliga saker i mitt huvud om och om igen tills jag knappt vet vad som är vilket längre. För att komma ur det behöver jag gråta, gråta och gråta. Först hysteriskt, för att en stund senare successivt lugna ner mig. Ganska klassiskt för en ångestattack. Man förlorar fotfästet. Det är inte konstigt och det är inte farligt, lite jobbigt i stunden men tja... ...det är vad det är. Det är min urmänniska som jagas av sabeltandade tigrar, helt enkelt.
 
För att komma ur panikångestattacker hjälper det att röra på sig. Inte bara för mig, det gäller alla. Precis som att urmänniskans adrenalinpåslag sjönk till normalnivå efter en ordentlig språngmarsch, likadant är det för oss nutidsmänniskor. Vi behöver röra på oss, för att få bort ångesten. Urmänniskan i oss behöver hjälp med att stabilisera läget, och det klarar den först av när den vet att inga rovdjur är efter den längre. Och för att komma till den punkten, då måste man hjälpa sin urmänniska att fly - att röra på kroppen. En rask promenad, en löprunda eller ett gruppass på gymmet, vad du gör spelar inte så stor roll. Huvudsaken är att man får upp flås och att man genom det klarar av att byta "mindset". Nu är inte detta någon brasklapp om att alla ska gå på gymmet (tro mig, jag är den sista som skulle säga så med tanke på mitt minimala träningsintresse), men det är konstaterat att rörelse hjälper mot ångest. Just för att vår urtidskärna behöver få utlopp för sitt adrenalinpåslag.
 
Så - äntligen till min poäng!
 
Jag vet att många hästmänniskor gillar att hävda att hästar minsann inte är likadana som förut. Den moderna sporthästen behöver inte tugga 18 timmar om dagen, den behöver inte vandra flera mil och den behöver inte sin flock, hör man här och var. Märkligt nog har jag aldrig stött på någon forskning som styrker det, snarare motsatsen, så jag väljer att tro tvärt om. Hästar är som hästar alltid har varit. Även om vi har en tendens att hålla dem i sina boxar (eller för all del, burar) 15 timmar om dygnet, separerade från varandra, så är jag övertygad om att de fungerar mer eller mindre likadant som sina vilda släktingar. Precis som att vi har kvar urmänniskan i oss, så har jag svårt att tro att hästar helt skulle klippt banden med sina naturliga beteenden och instinkter, bara för att vi satt dem innanför ett staket.
 
 
Om jag (och många med mig), som är kapabel till att gå och röra mig precis som jag vill, får ångestattacker av för lite stimulans - då undrar jag hur det är för hästarna. ...och redan här väjer jag mig för era trampade tår och sårade känslor genom att säga: nej, detta gäller inte alla, no need att känna sig kränkt för att jag kommer prata om små hagar. Okej? Bra!
 
Tänk er en häst med "mycket blod", låt säga en tävlingshäst som går ensam i en grusruta för att "den inte ska skadas". Här har vi alltså en elitidrottare med mycket som virvlar uppe i flyktdjurshjärnan, i kombination med en högst begränsad rörelseyta utan någonting att göra. Den rids kanske en timme om dagen, i bästa fall promeneras den ytterligare en timme. Sedan in i boxen. I hagen har den inte utrymme att bralla loss, under ryttare får den inte lov att explodera, när den leds för hand ska den hålla sig på mattan och i boxen har den inte så mycket val än att befinna sig på samma yta hela tiden. Den har aldrig utrymme att fly och att sänka adrenalinpåslaget. Detta tillsammans med en konstant pågående inre stress, som hela tiden pickar på. Likt oss, när vi känner ett behov av att kolla mobilen var tredje sekund.
 
Folk undrar varför hästar väver, varför de slänger med huvudet när de står uppbundna eller varför de sparkar i boxväggen. Med förklaringen om hur mänsklig stress fungerar borde detta inte vara helt svårt att koppla nu, right? Ha då också i åtanke att hästen är ett flyktdjur. Den är designad för att fly, det är det den egentligen ska göra. Vi människor är trots allt rovdjur, och ändå kan vi helt förlora verklighetsuppfattningen när adrenalinet för flykt rullar igång.
 
 
Jag kan faktiskt knappt tänka mig något värre än att sitta fastspänd i väggen med två kedjor, när ångestattacken börjar krypa upp på mig. Även om jag är människa så hade jag också börjat röra mig, gå fram och tillbaka, kasta mig och börja fightas för att komma loss. Hade detta pågått tillräckligt länge hade antagligen all stress fått mig att koka över till den grad att jag hade stängt ner. Jag hade nog inte klarat av en panikångestattack om någon spände fast mig, till slut hade jag kort och gott blivit apatisk.
 
Precis samma händelseförlopp har jag sett så många gånger i stall. Hästar som inte alls vill sitta fast i väggen, eller som fullkomligt skriker att de behöver få ut all instängd ångestenergi. Lika många gånger har jag sett ägare som skrattat, eller i värsta fall fnyst, åt hästen och viftat bort det med att hästen är tramsig. Ouppfostrad. Dum. Larvig. Visst finns det hästar som är larviga. Det finns hästar utan hyfs. Men det är så himla, himla viktigt att säkerställa anledningen till beteendet, innan man slår fast det som nonsens. Kanske är det faktiskt så att hästen skriker efter hjälp, för att den tappar fotfästet av panik.

Titus!

Heeeej mina hjärtan! Long time no see! Och yes, jag kommer att dra den vanliga ramsan som jag alltid säger i mitt försvar: ni anar inte hur fulla mina dagar är, det finns liksom inte utrymme att ens tänka på bloggen. Hoppas att ni är glada över att höra från mig lite kort nu, åtminstone.
 
Ni som följer mig på Instagram vet redan allt nytt i mitt liv. Jag bor just nu i Stockholm sedan tre veckor tillbaka och kommer vara här under våren, kanske också sommaren. Just nu jobbar jag på Brottsplats Sverige, som sänds på TV4. I mars har vi säsongsstart, weho!
 
Och nu kommer det bästa. Jag fick feeling för någon vecka sedan och insåg att jag verkligen ville ha lite häst i vardagen igen. Så jag la ut en annons, där jag sökte en hästkompis att hjälpa till med. Mina krav för att tacka ja var egentligen ganska höga: hästen behövde stå centralt för att jag skulle kunna få ihop det med resten av livet, dessutom med bra busskommunikationer eftersom jag inte har bil, jag ville gärna att ägaren skulle ha lite samma hästtänk som jag och jag själv skulle såklart funka med själva hästen. Ni hör, oddsen är inte allt för höga för att kunna hitta det där i centrala Stockholm.
 
Jag fick många svar, flera som lät jättebra - men som stod alldeles för långt bort. Tills jag mindre än en vecka efter annonsens publicering fick ett svar från en kvinnan med en häst vid namn Titus. Som står centralt. Som rids bettlöst. Som vill jobbas från marken. Score, typ. Någon dag senare åkte jag och hälsade på Titus och hans ägare - och det kändes jättebra! Så nu har jag hand om ett litet hjärtegryn, 20 minuters bussresa bort. Hurra!
 
 
Titus är 17 år gammal, korsning mellan lusitano, fullblod och arab. Hans ägare importerade honom från Frankrike när han var två år gammal. Han är väldigt kommunikativ, precis som jag önskar att hästar ska få vara. Titus ägare är mån om att han ska få ha sina egna åsikter om saker, vilket jag själv också tycker är viktigt som ni vet. Känns så härligt och kul att få förhöja livskvalitén med denna fina kompis!

Så påverkar djurindustrin klimatet

Under de senaste veckorna har jag läst en tv-kurs i skolan. Vi har haft som uppgift att producera ett eget samhällsprogram, på ungefär 15 minuter. Min huvuduppgift har varit bildproduktion och redigering. Det har varit väldigt intensivt, men så himla, himla roligt. Jag, tillsammans med sex stycken andra klasskompisar, valde att göra vårt program om djurindustrins påverkan på miljön. Både för att det är superviktigt att sprida hur pass kombinerade de två faktiskt är, men också för att det är så intressant. Under arbetets gång kom vi fram till hur förvånande lite folk faktiskt visste om ämnet. Flera människor som vi stötte på verkade heller inte anse att det var en fråga som var värd att prioritera. Det chockerade mig en aning, med tanke på att djurhållningen är den största miljöboven. Vår kött- och mejerikultur är sannerligen starkt rotad i oss.
 
Jag hade kunnat prata på hur mycket som helst rörande det här ämnet, men jag tänkte låta vårt program tala för sig själv. Hoppas att ni gillar det!
 
 
Dela och sprid det gärna! Då är ni guld värda!

Amen to this!

För det första ber jag om ursäkt för denna kaaaatastrofala bloggning. Meeen, till mitt försvar så förvarnade jag faktiskt er på att Norrland gör mig till en dålig bloggerska. I vilket fall som helst, nu är jag här och säger hej! Hurra!
 
Jag tänkte dela med mig av en krönika som kom ut för ett tag sedan. Flera av er har säkert läst den redan, men det kändes relevant att lägga ut den här på bloggen eftersom jag faktiskt varit en del av det hon skriver om. Jag undrar hur många gånger min blogg har varit i blåsväder, just på grund av detta ämne, haha!? En miljon, cirka. Jobbigt att jag fortsätter med kritiskt granskande av sporten för alla er som tycker att jag är en uthängande idiot, men desto bättre för hästarna, hehe. Det får ni helt enkelt ta, lillhatare där ute! <3
 
Som en liten påminnelse passar jag på att lägga in lite bilder från Falsterbo 2013 igen. Pöss!
 
 


 


 
Skönt att det bara är ögonblickbilder, så slipper vi stå till svars för ansvaret vi har för hästarnas välmående :)
_________________________________________________________________________________________________

Vad skadar sporten – och skadar sporten hästarna?


Något händer i ridsporten. Händelsen pågår i detta nu och jag tror inte att någon av oss vet var det kommer att sluta. Ridsporten står under debatt, sättet att debattera ridsport står också under debatt. Den debatten är oerhört intressant! Tack vare eller på grund av sociala medier förs debatten vitt och brett och det är möjligt för vem som vill att ta del av den, och att själv lägga sig i den. Och det är det många som gör.

Jag är särskilt intresserad av debatten om hur debatten bör föras, och vem som egentligen har ansvar för vad när det gäller hästvälfärden och ridsporten. Ingen som är intresserad av frågorna kan väl ha undgått att lägga märke till att man börjar se något av ett mönster. I samband med stora tävlingar eller mästerskap publiceras ganska ofta bilder på ridning – oftast från framridningen – som ser rätt brutal ut. För det mesta gäller det hästar som rids i extrem form, jag väljer att kalla det hyperflexion.

Ett sätt att tolka debatten är att säga att den handlar om vem som gör fel. Är det ryttarna som gör fel när de rider på sätt som ser brutala ut? Är det de som tar bilderna och sedan publicerar dem som gör fel? Gör de som diskuterar bilderna på nätet fel? Den första frågan besvaras på olika sätt av olika personer. Svaren spänner från att det handlar om ögonblicksbilder som inte säger något om helheten, till att vi inte vet tillräckligt väl om hyperflexion faktiskt är skadligt för hästarna.

Mitt eget svar på frågan om ryttarna gör fel är i stället att om man är mån om att ridsporten ska framstå som en sport där man tränar och tävlar tillsammans med hästarna, där hästarna tillskrivs den respekt och den hänsyn som tillkommer djur som gör det möjligt för människor att vinna prestigefyllda tävlingar – ja, då borde man inte vilja rida på sätt som ser brutala ut för så många åskådare. Bilderna visar alltför ofta konfliktbeteenden från hästarnas sida, och tecken på disharmoni mellan häst och ryttare.

Är det då fel att ta de här bilderna och än mer fel att publicera dem? Ja, många säger ju att det är fel att ”hänga ut” enskilda ryttare på det sättet. Till exempel med argumentet att det här är ett systemfel snarare än enskilda personer som gör fel. Och visst, vid tävlingarna är ryttarna omgivna av systemet av organisationer, regler, domare, veterinärer och andra funktionärer. Man kan säga att det är upp till dessa instanser att avgöra vad som är mot reglerna och inte, och att det är upp till dem att varna, utesluta eller stänga av ryttare som bryter mot reglerna. Om det systemet inte griper in, så betyder det att ridningen är i sin ordning.

Men, och det är ett stort men, det finns uppenbarligen en stor oro för att det systemet inte tar sin djurskyddsvårdande uppgift på tillräckligt allvar. Och mitt svar på frågan är att jag faktiskt inte förstår problemet. Det här handlar om idrottare på internationell nivå som utövar sin idrott. Jag förstår inte hur det kan vara fel att visa bilder på elitryttare när de gör det de är bäst på, nämligen rider.De vet ju att de är bäst i världen, de borde vara stolta. Om de i stället ser sig orättfärdigt ”uthängda” av att bilder när de rider visas offentligt, visar väl det snarare att de själva anar att de är på fel spår? Har vi en bild av ridning som ryttaren inte vill blir visad offentligt, är det högst troligt en bild som visar ridning som överhuvudtaget inte borde ha ägt rum.

Eftersom djurskydd är ett politikområde är det inte ryttarens ensak hur hästens välfärd är vid ridning. Om stora delar av publiken uppfattar att systemet runt ryttarna inte i tillräcklig grad tar ansvar för hästvälfärden, då är det oundvikligt att enskilda ryttares ridning diskuteras. För att kunna diskutera vilken ridning som är okej och vilken ridning som inte är det, måste vi kunna peka på exempel. De exemplen är naturligtvis enskilda ryttare. Gör då alla vi som diskuterar bilderna fel? Mitt svar är nej. Dels är det i praktiken omöjligt att förhindra en debatt om något som engagerar så många som ridsport och hästvälfärd. Dels är det en väldigt underlig tanke att det skulle vara fel att diskutera.

Då hästvälfärd ytterst alltid är en fråga för människors bedömningar, är hästvälfärd en fråga där öppen diskussion är extraordinärt viktig. Tendensen från ridsportens olika organisationer och företrädare att vilja tysta ner diskussionen är mycket allvarlig. Det enda det bidrar till är att stärka känslan av att något inte står rätt till i ridsporten. I ett kommunikationssamhälle som vårt är varje försök att tysta ner en diskussion bland det minst konstruktiva man kan göra. Den enda vägen framåt är transparent!

Den skada sporten lider av negativ publicitet, kan bara åtgärdas genom att undvika att göra de saker som ger upphov till den negativa publiciteten. Eller genom att i ett öppet och uppriktigt samtal förklara att det som ser brutalt ut, inte är brutalt ur ett hästvälfärdsperspektiv. För självklart skadar negativ publicitet sporten! Problemet är bara att brutal ridning skadar hästarna, och det är betydligt värre. Sporten är beroende av hästarna, därför är det viktigare att hästarna inte tar skada av sporten än att skydda sporten från negativ uppmärksamhet. Och därför tycker jag att just det argumentet mot att visa de här bilderna är direkt alarmerande. Om det skadar sporten att visa bilder där internationella idrottare utövar sporten, då har sporten ett problem.

Det kan nämligen inte vara enbart upp till ryttarna och sportens egna organisationer och företrädare att sätta gränserna för hur hästarna får behandlas. Det finns åsikter på området, det finns kunskap också utanför sporten och det finns djurskyddslagstiftning. Hästvälfärd är som sagt ett politikområde och är därför en fråga att diskutera för alla som vill det. Om sporten försöker tysta ner sådan diskussion, visar det att sporten inte förstår sin plats i ett samhälle som eftersträvar transparens och öppenhet.

Den negativa publiciteten ställer ridsporten i negativ dager, men om ridsporten inte framstår som schysst mot hästarna så förtjänar sporten att ställas i negativ dager! Detta trots att det naturligtvis inte är vad jag vill. Jag skulle vilja att den händelse som nu äger rum i ridsporten, landar i att sporten lyckas bli ett gott exempel på interaktion mellan människa och häst. Ett gott samspel ser mycket sällan obehagligt ut. Att bli fotograferad när man befinner sig i ett gott samspel med sin häst, resulterar högst osannolikt i att någon känner sig uthängd. Varje gång vi bekymrar oss om att något skadar sporten bör vi ta ett steg tillbaka och ställa oss den viktigare frågan: Skadar sporten hästarna?

Petra Andersson
Hobbyryttare, etikforskare och doktor i praktisk filosofi

Nu har hästarna åkt hem!

Nu har de små älskade hästarna åkt hem till sina egna människor. Diablo åkte tillbaka till sin ägare och Göran åkte till en ny fodervärdsfamilj. Det var verkligen så härliga, fina och trevliga människor som verkar värdera fina Göran högt. Dessutom såg det ut som att Göran själv tyckte väldigt mycket om dem tillbaka. Han har inte haft det helt lätt tiden innan han kom hit på bete som ni kanske förstått, därför känns det bra att han kommer till en familj som garanterat kommer ta bra hand om honom.
 
Jag tänkte visa er ytterligare en då och nu-bild på Göran, det är ungefär två månader emellan när bilderna togs. Det jag och Göran gjort är att jobba på hans självförtroende och självkänsla, inte så mycket mer. Ändå är det så stor skillnad, i precis allting. Hur han bemöter en, hur han rör sig och hur han ser ut. Jag har sagt det förr här i bloggen och jag säger det igen: stolthet är nyckeln till en häst med härlig utstrålning! Det spelar ingen roll hur många kandarbett och gramantyglar jag hade satt på honom - innan självkänslan hade infunnit sig i honom hade det ändå inte funnits karisma där. Men nu började vi helt enkelt i rätt ände, och jag är mer än övertygad om att han kommer funka kanon i nya hemmet!
 
 
Jag har fortfarande en del bilder att slänga upp här när jag får tid, så än blir ni inte riktigt av med de två vita hästarna. Åker dock upp till Sundsvall på söndag igen, sedan kommer det bli lika intensivt som vanligt för min del i Norrland. En liten förvarning bara, haha! Men bilder kommer - var så säkra!
 


Tack för denna sommaren, älsklingshästarna!

"Lite" bakom lod är ingen ursäkt

Alexandra skrev ett så himla bra inlägg för ett tag sedan, så pass bra att jag tänkte återpublicera det här. Allt det hon säger hade kunnat vara taget från min egen mun. Jag tycker, i ärlighetens namn, att det är helt sjukt att vi hästmänniskor fortsätter att acceptera den här sortens ridning. I många bloggar ser vi satsande ryttare som, i takt med hästens utbildningsskala, drar den längre och längre bak med nosen. Precis som i så många andra fall väljer vi hästmänniskor att lyssna på "eliten" i stället för på forskning. Det är så stört att det faktiskt får gå till så!? Jag tänker på detta faktum varenda dag och det slutar alltid upp som ett virrvarr i huvudet. Hur tusan kan vi bortse från hästarnas välmående, i jakt på vår egoistiska lycka?
____________________________________________________________________________________________________

Ni vet hur trött jag är på hästar som rids ens ett uns bakom lod. På riktigt upprör det mig, och det skrämmer mig. Satsande dressyrryttare lyssnar inte på forskning för djurens hälsa, de lyssnar på dem forskningen fördömmer. Hur vansinnigt är det inte?
 
Jag förstår att man som tävlingsryttare ser upp till dem som rider svårklassdressyr med meriter. Det är inte alls konstigt, för det är ju dit personen vill komma ju. Problemet är bara att det de här "elitryttarna" håller på med håller inte under forskningsluppen. Tvärtom, forskarna varnar för seriösa välfärdsproblem för hästen. Lite mer i klarspråk: det här närmar sig djurplågeri.
 
Jag vet inte hur många gånger jag fått stå upp för det här. Försöka förklara för döva öron: nej, det spelar ingen roll att X som ridit ditt och datt gör detta, det är fortfarande inte bra dressyr. Och vet ni, jag kommer inte sluta att predika innan alla får veta. :)
 
Nu har International Society for Equitation Science (ISES) publicerat ännu en forskningsrapport som ger tummen ner för att från LDR och framåt. "Stretcha" hästen går alltså bort. Helt.
 
"The ISES said it had found 55 published studies dealing with horses’ head and neck posture, 42 of which evaluated the impact on welfare. It found that 88 percent of them had concluded that hyperflexed head and neck postures negatively affected equine welfare."
 
Här kan ni läsa hela artikeln på Horsetalk, där går det också att ladda ner den långa versionen för den som vill läsa hela rapporten!
 

Här är några väldigt slående citat från artikeln.
 
"The society recommended that FEI dressage rules emphasising the maintenance of a craniofacial profile at or in front of the vertical at all times be prioritised."
 
“Although dropping the poll and coming behind the vertical should attract penalty if seen in dressage competitions, the criteria that the judges use to interpret the FEI rules for the desired head and neck position appears to have changed and, rather than being considered a fault, head positions behind the vertical are being rewarded, especially at the elite level.”
 
“In many cases, these positions cannot be self-maintained by the horse either at all or for any length of time. There is substantial evidence that head and neck postures such as these have a negative impact on horse welfare,”
 
“Extreme flexion in any of the head and neck planes can result in soft tissue damage and skeletal pathology."
 
"There is substantial evidence that significant welfare issues result when there are extreme alterations of the angle of the atlantooccipital [the poll] joint and uneven separation of the cervical vertebrae.”

I hagen

Här kommer ytterligare en liten (ganska stor) bildbomb, denna gången med bilder från hagen! Just den här dagen var mamma ute med skottkärra för att samla upp hästgödsel till växterna i trädgården, och hästarna ville hemskt gärna hjälpa till!


 

 
 
 
 
 
 

Barnuppfostran och hästumgänge

Inte helt sällan pratar jag ju om att jag vill att hästen ska få vara med och bestämma, att vårt umgänge ska vara gemensamt och på bådas villkor. Jag tycker att det är ganska självklart att ha det så, har svårt att se hur det vore moraliskt rätt att göra en annan individ helt och hållet till min egen. En levande varelse är sin egen och har enligt mig rätt till att tycka och tänka. Vissa gånger möts jag av personer som då säger att "hästumgänge är samma sak som barnuppfostran - hästarna bör lyda och visa respekt precis som barn ska till sina föräldrar". Jag håller helt och hållet med om det första: hästumgänge kan absolut likställas med hur man kan umgås med barn! Men därefter skär det sig lite, för jag tycker varken man kan eller ska tvinga ett barn eller häst till att visa respekt. Respekt är någonting ömsesidigt, inte något som man forcerar fram genom att knyta igen någons mun med läderremmar eller piskar den när den inte vill göra vad man själv tycker att den ska. Så tycker jag. Jag har tänkt en hel del på det där och kommit fram till att jag ytterst sällan känt att mina föräldrar har bestämt över mig. Guidat mig, ja. Föreslagit vettigare alternativ, absolut. Men bestämt? Nej, inte särskilt ofta. Och de gångerna som de har valt att bestämma över mig, då har jag på insidan - och ibland på utsidan - sparkat bakut med känslorna. För då känner jag mig inte respekterad. Det är stor skillnad på att bestämma över någon och att bestämma med någon. Att mamma och pappa har tagit med mina villkor i beräkningarna, det har även gjort att jag velat ta ansvar för deras förtroende.
 
Varför jag tar upp det här är för att jag hittade ett inlägg, om just barnuppfostran. När jag läste igenom den slog det mig att man kunde byta ut ordet "barn" mot "häst", och vips så är det som taget ur min egen mun. Därför tänkte jag publicera inlägget, med små egna justeringar. Orginalinlägget hittar ni här!
 

_________________________________________________________________________________________________
 

Om föräldrarna inte är auktoritära blir barnen gränslösa. Eller?!


Disciplin, straff och reprimander.

Det allra flesta av oss är överens om att detta är inslag som vi inte vill se i relationer mellan män och kvinnor, vita och svarta, medelålders och gamla. Jag längtar efter en värld där det är lika självklart att dessa inslag inte heller hör hemma i relationer mellan vuxna och barn människor och hästar.

Det fascinerar mig att denna längtan ofta tolkas som en längtan efter gränslöshet, otydlighet och eftergivenhet. När jag säger att jag vill se relationer mellan vuxna och barn människor och hästar som inte inkluderar disciplin, straff och reprimander uppfattas det ofta som att jag tycker att barn hästarna skall få göra precis vad de har lust med, oavsett hur det påverkar andra människor. Som om det bara fanns två alternativ när det gäller relationer mellan vuxna och barn människor och hästar (till skillnad från relationer mellan män och kvinnor, vita och svarta, medelålders och gamla): Om man inte är auktoritär så måste det betyda att man är eftergiven och låter barnen hästarna göra precis som de vill. Så är det förstås inte!

Personligen vill jag inte använda mig av vare sig hot, straff, mutor eller kränkningar i mitt föräldraskap. Jag är samtidigt övertygad om att barn hästar, precis som vi vuxna människor, mår bra av ordning och tydlighet. Barn Hästar vill och behöver veta vad som gäller i olika situationer, vad andra vi människor gillar och ogillar, längtar efter och vill undvika. Ingen, varken barn eller vuxen hästar eller människor, mår bra av eller vill leva med människor som är otydliga med sina egna gränser.

Självklart behöver vi vuxna människor uttrycka våra gränser och tydliggöra vad vi accepterar och inte accepterar! Om mitt barn kastar spelpjäserna när spelet går dåligt för henne så reser jag mig förmodligen och går därifrån. Om mitt barn inte sitter still på restaurangen är det möjligt att jag tar med henne hem. Om mitt barn lämnar sina kläder på golvet i hallen berättar jag för henne hur jag vill ha det och vad som är viktigt för mig. (Edit: Om min häst tränger sig på oinbjuden på mitt space, då berättar jag att den inte ska vara där. Om min häst drar i repet kommer jag säga till den att respektera personen i andra änden - det vill säga mig. Om min häst går över våra gemensamma gränser är jag noga med att säga att jag inte är okej med det.)

För mig är den viktigt frågan hur jag är i dessa sammanhang. Vilket budskap jag förmedlar med hjälp av ord, kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck. Sänder jag signalen: ”Det här är viktigt för mig. Det här accepterar jag och det här accepterar jag inte därför att…”? Eller sänder jag signalen: ”Du duger inte. Du borde skämmas. Du borde veta bättre.” Annorlunda uttryckt: Har jag fokus på mina egna behov eller har jag fokus på barnets hästens fel och brister? Stor skillnad. Det ena väcker (förhoppningsvis) barnets hästens empati och förståelse. Det andra väcker rädsla, skuld och skam hos barnet hästen.

Jag vill inte se lydiga barn hästar. De verksamma ingredienserna i lydnad är rädsla, skuld och skam. När barnen hästarna lyder oss vuxna människor gör de det för att slippa uppleva skuld och skam eller för att de är rädda för oss. Man kan förstås välja att uttrycka det som att de har ”respekt” för oss, men det är inte den sortens hierarkiskt präglad respekt jag längtar efter att se.

Det jag vill se är samarbete mellan vuxna och barn människor och hästar. Jag längtar efter en värld där vuxna och barn människor och hästar försöker förstå varandra och är måna om att hitta lösningar som fungerar för alla. När barnen hästarna är små (Edit: i hästsammanhang: små, som små i självförtroendet) ligger ansvaret för att hitta sådana lösningar fullt ut på de vuxna oss människor. I takt med att barnen hästarna växer och blir mer språkligt och kognitivt utvecklade (Edit: alternativt, mer kommunikativa och modiga) kan barnen hästarna också vara med och ta ansvar för att hitta lösningar som tillgodoser allas behov. Till skillnad från när det gäller lydnad finns det ingen quick-fix för att uppnå samarbete. (De snabba lösningarna för att få lydnad heter hot, straff, mutor och kränkningar.) Samarbete är något som uppstår i en relation mellan vuxen och barn människa och häst. En långsiktig relation där den vuxna människan tar ansvar för kvaliteten i umgänget. En relation där de verksamma ingredienserna är intresse, respekt (likvärdig och dubbelriktad), empati, ärlighet och åtminstone en liten gnutta humor.

Vad vill du ha? Lydiga barn hästar, gränslösa barn hästar eller barn hästar som väljer att samarbeta?


Diablo


Jag tycker att de här porträtten på Diablo blev ganska fina! Vad tycker ni? Han har fantastiska ögon som gör sig bra på bild, de är så blanka att de fångar upp omgivningen nästan som en spegel.

Vardag

En önskan som ni ofta har är att jag ska visa fler vardagsbilder här på bloggen. Oftast är det lite svårt eftersom jag allt som oftast är ensam med hästarna, alltså finns det ingen som kan fota mig och hästarna i vardaglig miljö. Men nu har ni tur! Mamma följde med ut till pållarna i dag och hängde lite med oss, och då var kameran dessutom med. Detta är verkligen en helt oretuscherad vardag: jag i fett hår, osminkad och fortfarande i någonslags pyjamas, haha. Såhär går det oftast till, att jag sitter ofixad och kelar med fyrbeningarna - så otroligt oglammigt MEN mysigt.
 
Det blev en hel del bilder tagna i andra situationer än just vardag, så det kommer några bildbomber framöver. Hoppas ni blir glada!
 
 


 
 
 
 




...Och ja - Diablo existerar fortfarande, haha. Men han var inne i huset och syns därför inte särskilt mycket på just de här bilderna!

Stolthet är grunden

Jag är av filosofin att man kan träna en häst hur mycket som helst, den kan svälla av muskler och skina med en blankryktad hårrem - men finns inte stoltheten där, då saknas något högst relevant. Att hästen tror på sig själv, och även på vårt gemensamma arbete, så pass mycket att den vågar bära sig av egen vilja är för mig jätteviktigt. Till och med den smalaste och ynkligaste hästen kan lysa upp ett helt rum, om den bara har modet att inse hur viktig den är för sammanhanget.
 
För någon dag sedan började jag jobba lite med Göran från marken, i överenskommelse med hans ägare. Han behöver psykisk stimulering och dessutom är han redo för lite utmaningar vid detta laget. Han blir allt mer stabil i sig själv när det kommer till det vardagliga umgänget, och han är i ett stadie där han behöver lite större utmaningar. För varje steg han tar växer han mer och mer i sig själv. Därför är det viktigt att ge honom uppgifter som han är mogen för, men som heller inte är för svåra. Det är en balansgång det där, att pusha honom för att han ska våga, men inte ta i så pass mycket att han i stället blir introvert. I vissa fall finns det dock en poäng med att trycka honom aaaaningen över gränsen, för att han ska förstå att han klarar av det ändå. Det gäller kort och gott att jobba med fingertoppskänsla.
 
Att våga vara nära och slappna av i sällskapet är ju något vi har arbetat med dagligen sedan han kom. Nu känns han oftast väldigt trygg i det, vilket är bra. Med tryggheten kommer även glimtar av stolthet. Stolthet för att han vågar och för att han känner att han kan. Då tillåter han sig själv att slappna av och visa personlighet, vilket tydligt syns i hans kropp och hållning.
 
Bilderna nedan visar två saker. Bild ett, två och tre är när han kommer på sig själv med att han faktiskt vågar klia tillbaka på mig. Tidigare har han tenderat till det, jag har sett att han velat men att han ändå inte riktigt kunnat kliva över tröskeln för att kunna skrubba tillbaka. Men här insåg han att det gick bra och att det var ganska trevligt trots allt, vilket fick honom att skina upp. När han förstod att han både kunde och vågade söka den här typen av närhet på egen hand, då blev han stolt över sig själv.
 
På den tredje bilden svingar jag repet över honom. Det är han inte helt bekväm med, vilket får honom att krympa ihop. Han spänner musklerna och går in i sig själv. Såhär såg han ut i början när jag hanterade honom, oavsett om det gällde mys eller rykt. Han var inte alls bekväm med att umgås. Att bli introvert är hans sätt att ta psykiskt skydd, skulle man kanske kunna säga. Men för varje gång han inser att det han väjer bort för inte är så hemskt så växer stoltheten. Med uppmuntran kommer han snart att klara det svingande repet hur bra som helst också!
 
Hur som helst, kan ni se skillnaden i hans hållning och utrstrålning?

1, 2 & 3.




 
4.


Blir så glad av att se honom när han är nöjd. Stolthet, trygghet och ömsesidig respekt, det är verkligen mina gyllene ledord när det gäller att jobba med hästar!

 

3,5 vecka

På 3,5 vecka har det hänt en hel del med detta hjärtat!
 


Att bygga mod

Diablo och Göran är två väldigt olika hästar. Diablo är, åtminstone av vad jag sett hittills, en ganska grundad häst med stabil självkänsla. Göran å andra sidan, han behöver hjälp med att byggas upp och hitta tillbaka till sig själv. Själv har jag enbart haft hästar som Göran tidigare: individer som man går balansgång med för att hitta rätt arbetsmetoder. Därför är det roligt att ha två så olika personligheter i hagen, det är stimulerande!
 
Diablo har än så länge visat att han behöver konsekventa hållpunkter, vilket är jättebra för min del. Det är något som jag själv behöver stärka och jag känner redan att han lärt mig en hel del. Göran, precis som alla hästar, behöver naturligtvis också en viss mån av konsekvent handlande, men på ett helt annat sätt. Han behöver snarare principer som han kan förhålla sig till, på ett mjukare sätt. Göran måste liksom plats att våga ta plats, medan Diablo redan är så pass självsäker att han kan det ändå.
 
Ni vet nog vid det här laget att "arbete" för mig inte alltid innebär att man tar ut hästen på ridbanan och tränar, oavsett om man står på marken eller sitter på hästryggen. Jag lägger störst värde i vardagssysslorna, framförallt innan jag lärt känna hästen väl. Än så länge har jag mest umgåtts med hästarna i hagen, därmed lär jag känna dem bättre och bättre. Därför blir det också en hel del "mental träning" som kommer helt naturligt, när vi känner av varandras gränser.
 
Göran har under de här veckorna verkligen börjat våga hitta tillbaka till sitt rätta jag. När han kom var han introvert och mådde inte så bra, sedan en period tillbaka. Omständigheter hade gjort att han hade tappat självförtroende och gnista. Men trots det var han väldigt mild, jag märkte att det fanns mycket vänlighet i honom. Därför var målet, och är fortfarande, att få honom att våga släppa in en på egen vilja. Göran behöver bygga mod, helt enkelt. För att få honom att våga så har jag varit noga med att hålla mig till positiv förstärkning. Jag jobbar ju vanligtvis mycket med det som brukar kallas "negativ" förstärkning, även om jag tycker att det är ett hemskt missvisande ord. Men hade jag börjat jobba med tryck, psykiskt som fysiskt, på Göran så hade det inte dröjt länge innan han drog sig tillbaka in i skalet igen. Det är absolut ingen omöjlighet att han kanske kommer klara av det inom ett par veckor, men än så länge jobbar jag enbart med positiv förstärkning - för att bygga upp honom utan att ställa orimliga krav. För tryck och bortfösande, det är orimliga krav just nu.
 
När Göran gör rätt benämner jag det tydligt, när han gör fel försöker jag att ignorera det till den grad som behövs. Han behöver lära sig att det är okej att ta för sig, och så länge han gör det utan att vara respektlös eller ignorant så låter jag honom försöka. Naturligtvis är det inte okej att han trampar in i mitt space utan inbjudan och liknande, det finns hållpunkter - missuppfatta mig inte. Han måste självklart ta ansvar också. Men han får friheter att utforska och testa sig fram, så att han förstår att han klarar av saker och ting på egen hand.
 
De senaste dagarna har verkligen gått uppåt för honom, vilket tyder på att arbetssättet fungerar. Han vågar säga ifrån allt mer när Diablo försöker styra runt honom, han tar initiativ och han blir mer kontaktsökande. Nu är han väldigt mån om att hälsa och berättar gärna att han vill vara nära. I början slöt han sig när jag rörde honom, visst stod han still och var snäll, men han njöt inte av sällskapet. Nu är han oerhört mån om att vara tillsammans, gärna så nära som det bara går. I veckan började han till och med be om kramar. Då ställer han sig nära, nära och liksom pressar ut underhalsen mot mig, i hopp om att jag ska hålla om honom. Fina lilla hjärtat!
 
 
Allra största framsteget hände nog under gårdagen, när jag var ute i hagen och hängde lite med dem. Jag berömmer som sagt när Göran gör rätt och när han vågar ta egna initiativ. Bland annat när han självmant kommer i hagen. Alla positiva ord gör att han tycker det börjar bli roligt att försöka mer och mer själv, för att på egen hand testa vad som är bra och inte. Tro mig när jag säger att jag smälte, när jag märkte att han började träna på inkallningar helt på egen hand... <3 Göran stod hos mig en stund, för att sedan gå iväg några meter. Då vände han, gick med spetsade öron och busig blick med siktet inställt på mig. När han kom fram till mig möttes han av snälla ord och massor av kärlek och gos. Efter en stund gick han bort ett par meter ännu en gång, för att sedan upprepa proceduren igen. Om och om igen! Supermysigt, tyckte Göran!
 
Sådär kan alltså en vanlig dag se ut. Det krävs inte särskilt mycket för att bygga en stadig grund, varken en repgrimma eller en sadel. Man kan göra det på så många andra sätt också, än de som förväntas! Hästens personliga utveckling är det allra viktigaste för mig. Hur vi tillsammans når dit, det är av mindre relevans.
 



Varmt välkommen till
Skånes största hästblogg &
Sveriges mest välbesökta NH-blogg!

Jag som driver bloggen heter Elvira Lagerström Dyrssen och är född 1993. Mina främsta intressen är hästar och fotografering. Jag jobbar som frilansfotograf med inriktning djur och porträtt, arbetar även en del med grafisk design på sidan av fotojobben. Den 25 maj 2011 kammade jag hem titeln "Sveriges Bästa Ungdomsfotograf", vilket öppnat upp många dörrar för mig rent karriärsmässigt.

Jag eftersträvar en relation på lika villkor med min häst. Istället för att kalla det "Natural Horsemanship" föredrar jag benämningen "Naturlik hästhantering", det är ett bra ord för vad jag vill uppnå i min och hästens vardag. Det kan aldrig bli helt naturligt för hästen i fångenskap, men det förhindrar mig däremot inte att försöka göra det så naturliKt som det går!

Själv ser jag på hästen som en bästa vän och vill behandla den med hänsyn och respekt. Dominans och tvång är ingenting jag förespråkar, jag strävar efter ett empatiskt hästmannaskap. Bandet mellan häst och människa är vad som bygger en säker relation, något jag finner otroligt viktigt. Du som är intresserad av en rak kommunikation med hästen har alltså kommit helt rätt, detta är nämligen Sveriges största blogg inom Naturlik hästhantering. Kul att du hittade hit!

Alla bilder på denna blogg är fotograferade av mig, så vida det inte anges någon annan källa. Ingen bild får lånas utan lov.


bloglovin


Frågor? Kontakta mig på info@baraelvira.se!


RSS 2.0