Nya hästar och Facebooksida!

Hej hjärtisar! Åh, så mycket som hänt sedan jag senast kikade in och uppdaterade här. Den största och mest intressanta nyheten för er del är nog att jag börjat hjälpa till med två hästar här i Sundsvall! Tom och Charlie heter de, ett halvblod och en liten shettiskorsning. Såhär ser hästisarna ut:
 
Charlie till vänster och Tom till höger.
 
En video när jag tränar Tom finns på min nya Facebooksida! Jag tänkte att Facebooksidan "Empathic Horsemanship" ska fungera som en plattform där det mesta hästrelaterade kan samlas. Främst är den till för mig som tränare, men jag tänkte även att den skulle kunna funka som ett komplement till bloggen när skrivlusten faller sig på. Även om jag inte uppdaterar här så ofta så existerar fortfarande skrivsuget och en vilja att berätta om mina tankar om hästarna. Det känns mindre omständigt att lägga upp saker på Facebook, så förhoppningsvis kommer det dyka upp lite texter då och då där. För er som saknar mina blogginlägg, er rekommenderar jag att gilla sidan så ni kan följa uppdateringarna!
 
Men som sagt är sidan främst till för träningar i hästkommunikation. Jag har en lucka fram till mitten av december med många träningstillfällen tillgänliga, så om folk i Sundsvallstrakten är sugna på lektion rekommenderar jag er att passa på att boka träning nu! Till våren åker jag troligen utomlands för examensarbete i skolan, sedan flyttar jag från Sundsvall till sommaren. Så detta är kanske sista chansen för er Sundsvallsbor! Passa på att boka träning HÄR!

Träning med Jakob och Helge

I förra veckan var jag som bekant och hälsade på hos Jakob. Några av er känner säkert till honom sedan tiden då han själv bloggade, men för er som inte vet vem han är så är han kortfattat fälttävlansryttare, stallchef, föredetta bloggare och en väldigt bra och klok hästmänniska. Trots att Jakob är mitt inne i tävlingssvängen så kan han ändå hålla en fin distans mellan hästen som kompis och hästen som prestationsföremål. Vi har haft ett väldigt utbyte av varandra i det att han konstant bevisar det lekfulla och fina som kan komma ur att träna och tävla, och jag i att jag kan bidra med lite nya vägar att anamma saker rörande hästarna. Det hela flätas sedan samman i en fin och harmonisk hästhållning, som kombinerar det bästa från båda världarna, eller hur man ska säga. Jakob är helt enkelt toppen!
 
Något han aldrig riktigt har fått testa på är hur det känns att jobba hästen från marknivå och allt vad det innebär. Han är såklart väldigt insatt i teorin då det diskuteras fram och tillbaka varje dag, mellan mig, honom och Alexandra, men han har inte fått känna på det på riktigt-riktigt förut. Därför kändes det hög tid att han fick en liten lektion, hehe!
 
Det vi fokuserade på var främst att få Helge att vilja följa Jakob, utan motstånd. Det är ganska lätt att dra i grimskaftet och få med sig hästen på så vis - men om hästen vill något annat någon gång, då har man ju inte så mycket att sätta emot. Då är det bättre att få markhanteringen till något som gäller på bådas villkor, att människan ber hästen att följa med i stället för att kräva det, och att hästen vill följa med och prioriterar det framför annat.
 
Ledorden var att skapa medvind i stället för motstånd, så fort Jakob kände motstånd så fick han tänka i nya banor för att skapa en annan rörelse som fungerade i stunden. Det är så jag tycker om att tänka med hästar: medvind, medvind, medvind. Känner man på motstånd - ändra till något som funkar! Drar hästen i repet? Ändra! Drar du i repet? Ändra! Blir hästen loj? Ändra! Blir du ofokuserad? Ändra! Jag vill hela tiden känna att det är ett flow, för min del finns det helt enkelt ingen mening med att hålla kvar i sådant som inte fungerar. Det blir så mycket roligare när det funkar, både för en själv och för hästen! Och på så vis öppnar man hela tiden dörrar, i stället för att stänga dem. Dörrarna är ju stängda av en anledning - för att någon nyckel inte fungerar. Och man lär inte hitta nyckeln bara för att man försöker bryta upp låset om och om igen med samma taktik. Så då hittar jag hellre de nycklarna som funkar i stunden, i slutändan så kommer knutarna lösa upp sig av sig själva om man ger dem tiden och möjligheterna som behövs.
 
Jakob och Helges huvudsvårighet var att de inte var helt synkade från marken. Helge är snäll, men väldigt stor. När han får syn på något mer intressant än Jakob som går bredvid, då har inte Jakob allt för mycket att säga till om. Jakob har en tendens att korta grimskaftet (så som de flesta hästmänniskor är lärda att göra, inget konstigt med att han gör så) och leda hästen, positionerad vid hals- och bogområdet. Ni vet sådär som man "bör" göra när man leder en häst. Men har man en häst som inte riktigt bryr sig om människan bredvid alla gånger, då är det där en ganska utsatt position. Ni vet alla gånger man sett en häst dra omkring på en människa, som i sin tur försökt banka till hästen på bogen för att få den att sluta knuffas? Mest troligt har den personen befunnit sig vid hästens bogparti -> hästen har fått en roligare idé än att gå bredvid personen -> hästen drar iväg -> människan har absolut noll att säga till om i styrkeväg eftersom hästen som varelse besitter en enorm kraft i sitt bogparti.
 
Om man i stället tränat upp förmågan att kunna be hästen slappna av i bogen, utan fysisk kontakt, då är det med ens väldigt mycket lättare att leda den. Addera sedan att hästen kanske till och med vill gå med en, då blir det ännu lättare. Då behöver man heller inte gå vid den där inlärda, men utsatta, positionen vid hästens hals/bog. Har man en lugn och villig häst, då kan man lätt låta den gå på långt och slakt rep - både bakom och framför en. När den kommer på något annat intressant så kan man med sitt kroppspråk påverka hästens bog, vilket gör att den automatiskt kommer att börja intressera sig för människan igen. Det låter svårare än vad det är, haha! Det hela är egentligen ganska basic och inte så svårt att förstå när man väl får känna känslan. Och det var precis det som jag ville med träningen för Jakob och Helge - de skulle få känna känslan av följsamhet, utan att Jakob behövde göra särskilt mycket mer än att byta signalerna som han sände ut med sitt kroppspråk. Att dessutom inse att det inte är någon fara om det blir fel, att det är helt okej ändå, är även det en viktig del i det hela. Då är det bara att testa något nytt!
 
När Jakob fick in det där med att parera Helge utan motstånd i repet, då gick det superbra och väldigt lätt. Från att ha varit en stor uppblåst häst som bufflade runt människan och gjorde lite som han behagade, så blev han en avslappnad häst som inte hade något emot att följa Jakobs förslag. Det var stor skillnad på de två när de gick till ridhuset före träningen, och när de gick från ridhuset efter träningen. Alltså vi pratar enorm skillnad! De var synkade på ett helt annat sätt när de lämnade ridhuset: trots gnäggande hästar och lockande gräs så ägnade Helge all sin uppmärksamhet åt Jakobs håll. Fantastiskt att se att bara en introduktion till den här typen av markhantering kunde göra en sådan skillnad i vardagsarbetet. Hurra!
 
 
Ibland får jag frågan hur jag berömmer hästarna när jag arbetar med dem från marken. Jag är inte den som ger godis, mest för att jag själv inte funkar så bra med det, utan för mig fungerar det bäst att bara låta hästen vara ifred. Såklart berömmer jag mycket med rösten också, men jag undviker fysisk kontakt. Hästen är på sin plats, jag är på min plats, och däremellan är det om möjligt gärna avstånd så att vi säkert inte går in i den andras yta (särskilt med buffliga/vill-sitta-i-knäet-hästar, då är det viktigt med utrymme). Ni ser i videon att Jakob slänger grimskaftet över halsen och låter hästen stå en liten stund, så kan det till exempel se ut när jag "berömmer". Hästen får vara i fred, helt enkelt. Sedan känner ju hästen ifall jag är glad och entusiastisk, min intention och känsla smittar av sig på hästen och den förstår. Man ska inte underskatta våra älskade fyrbeningar!
 
Det där med att hästen känner av ens sinnesstämning, det jobbade vi också med på denna träningen. Jakob fick som nämnt känna på hur man parerar hästen via vad man själv sänder ut för signaler genom kroppspråk och känslor. Helge tenderade att bli ganska låg i energin eftersom det var oerhört varmt och kvavt i ridhuset, och då bad jag Jakob att känna entusiasm och energi i hela sin egen kropp, för att det skulle smitta av sig på Helge. När man gjort det där ett par gånger så är det, åtminstone för min del, inte svårt att plocka fram känslan på beställning utan att överdriva det. Men eftersom Jakob var ny på det här så bad jag honom att ta i från tårna med energi. Det är ett tips till er där ute också. Även om det kanske känns löjligt, töntigt eller tramsigt - strunta i det! Höj energin och låt det se knasigt ut, om hästen behöver det! Det är helt okej!
 
Vad jag nästan tyckte var allra roligast med den här träningen är att det gav resultat i ridningen för Jakob också. Han hörde av sig några dagar efter vår markträning och berättade att Helge var trevligare att rida. Och dessutom, som kronan på verket, sa Jakob att vardagshanteringen både var roligare nu och gick lättare nu. Så himla kul!
 
Både Jakob och Helge var superduktiga. Guldstjärna till båda två!

U & V

Jag läste en intressant sammanfattning av en studie för ett tag sedan, som jag tänkte dela med mig kortfattat av här. Det hela rörde hästens form, en liten ledtråd för att kunna se ifall den arbetar med underhalsen eller ej. Många hästar arbetar ju nästan mer med underhalsen än vad de gör med överlinjen, och det är nog något som vi alla kan enas i som icke optimalt - oavsett om man är bettlös lullare som jag, eller en dressyrryttare med kandar!
 
Det lilla knepet handlar om att titta på mellanrummet vid ganascherna och halsen. När hästen lägger sig på underhalsen spänns den delen av halsen som känt upp, och minskar därmed mellanrummet. Ifall hästen länger överlinjen på rätt sätt och slappnar av med underhalsen, då ökar mellanrummet. Man kan tänka sig formerna som ett upp-och-nervänt U och V. U betyder en mer avslappnad underhals med mjukare linjer och känsla, V det motsatta. En helt avslappnad underhals är ju helt klart svår att få vid ridning, men enligt mig är det åtminstone det man bör ha som mål. Sikta mot stjärnorna och du når trädtopparna, ni vet.
 
 
Ibland så tar man saker så oerhört bokstavligt när det står på bloggar och lägger sedan kanske in en kritisk kommentar i onödan. Så, låt mig understryka att följande handlar om att det är en indikation ifall hästen är avslappnad i halsen eller inte. Naturligtvis finns det massor som spelar in i hur hästen bär sig, men ett roligt litet vardagsknep tycker jag allt att det är!
 
På bilden till vänster ser ni en häst som bär upp sig själv fint. Till höger ser vi mig och Zito, där man relativt tydligt ser hans underhals som arbetar aktivt.

Klarsynta blickar

I går så träffade jag min storebror Oscar över en fika, och efter en stund kom vi in på hästhantering. Han vet inte särskilt mycket alls om hästar. På sin höjd känner han till att jag hanterar hästar på ett annat sätt än vad som räknas "enligt boken", men det är ungefär så långt som det sträcker sig.
 
Vad som är intressant med att prata om hästar med människor som står utanför hästvärlden, är att de allt som oftast är lite frågande till hur hästar ofta hanteras. Att de inte riktigt förstår varför man ska behöva dra i djurens munnar, eller varför det ses som rimligt att lägga på ett spö när hästen inte går fram. Jag kan tycka att det är så himla sunt att prata med icke hästinsatta personer, för att de har en mycket klarare blick på sporten än vi som redan är så ingrodda i den.
 
Oscar ställde sig frågande till varför hästmänniskor gärna verkade vilja sätta sig själva i första rummet, i stället för sina hästar. Oberoende av mig och mina åsikter så tyckte han att det var konstigt hur långt en hästmänniska är villig att gå, för att få beröm och pokaler. Han reflekterade över hur okritiskt inställda många i hästbranschen är, och tyckte det kändes konstigt att förvänta sig att hästarna skulle prestera som vilken annan elitidrottsperson som helst - men utan möjlighet att tacka nej.
 
Det där har jag stött på många gånger när jag pratat om hästar, med människor som inte kan någonting om dem. Jag tror nog att det kan vara ganska nyttigt att inte vifta bort den där klarsyntheten, utan faktiskt ta till sig den emellanåt. Det blir ju lätt sådär, att man inte ser det dåliga när man är mitt i det. Då kan det vara nyttigt att prata lite med någon som inte har några känslomässiga band till hästarna, tror jag!
 

Vettigt inlägg på Portugal-bloggen

Hippsons bloggare Astrid skrev ett bra och välformulerat inlägg på Portugal-bloggen. Detta efter att, som så många andra, besökt Falsterbo och gått därifrån med en skavande känsla i magen. Been there done that, så att säga. Sedan mina bilder på Falsterbohästarna år 2013 har det dykt upp liknande bevis från andra personer som haft en kamera i sin hand, år efter år. Och varje år försvaras handlingarna. Suck. Men trots att det finns de hästmänniskor som ihärdigt hänger kvar i ridsportens gamla normer, så börjar allt fler att bryta sig loss. Många börjar se ridsporten i ett nytt ljus. Inget ont som inte har något gott med sig!
 
Astrid skrev i alla fall på ett väldigt bra sätt, och fick med precis de punkterna från TR som jag känner mig som ett frågetecken inför. Det är jättebra att TR finns, men jag blir alltid lika frågande när reglerna inte följs. Astrid lyfte upp det där på ett bra och konkret sätt. Vad jag dessutom tyckte var bra var att hon också tog med bilder på ekipage där det såg ut som det faktiskt bör. Det är alltid bra att kunna visa motsatserna, åt båda hållen.
 
Jag har läst lite kommentarer här och var, bland annat på Facebook, till hennes (och andra Falsterbokritikers) inlägg. Många är kloka, andra blir jag ledsen över. De som gör mig nedstämd kommer från personer som inte ser problemet. Som tror att bilderna endast är till för att skapa sig femton minuter i rampljuset, eller för att man inte "förstår" tävlingsdressyren. Eller att man ifrågasätter i syfte att hänga ut, inte för att man i slutändan vill ridsportens (och framförallt hästarnas) bästa. De där personerna kunde verkligen inte haft mer fel. I slutändan vill vi ju alla att hästarna ska må bra. Om man hade utsatt hundar för samma sak så hade det blivit ramaskri, men så fort det kommer till hästar så kan folk gå genom eld för att försvara det. En individ är en individ, oavsett sort eller ras. Det gör lika ont på den ändå. Därför förvirrar det mig att folk försvarar det här genom diverse ursäkter.
 
Well, till Astrids inlägg nu då. Det må vara ganska långt, men är väl värt att läsas!
 
______________________________________________________________________________________________
 
I februari tävlade jag sist i dressyr med Enjeitado. Han kändes jättefin och var på hugget, han är inte den mest spektakulära gångartshäst, men går i fin form och takt. Jag fick nästan ont i magen när jag såg ett par av de andra ekipagen vi skulle tävla mot. Kort i halsen, stenhårt åtdragen nosgrimma, vevande framben men bakbenen hängde inte med utan fick en egen takt. Ryttarna satt och pumpade på så att hästarna var helt löddriga innan de gick in på banan. Jag och Ernst gjorde absolut inte vår bästa ritt, men det kändes rätt bra. Vi fick 62 % medan den som satt och härjade värst på framridningen vann klassen på 69. Det var inte att jag tyckte mina poäng borde varit högre, men den som vann red inte hästen i en korrekt form, takten som är först på utbildningsskalan verkar domarna ha missat och hästen (trots hårt åtspänd nosgrimma) gick ganska ofta och gapade då trycket i stången blev för mycket.
 
Efter fyra dagar i Falsterbo är jag förtvivlad över att se att det är tio gånger värre än ryttaren som vann min klass i februari. Det kom några ritter där ryttaren satt i lodrät sits, hade mjuk kontakt i tyglarna med hästar som såg avspända och glada ut. Tyvärr var de inte fler än vad jag har fingrar. Jag har fotat nästan alla ekipage (ej Gina tricot-klasserna eller söndagens klasser) och har tänkt publicera de flesta av bilderna. Jag vill inte hänga ut eller kränka någon så därför har jag klippt huvudet på ryttarna och i många fall är det bara på hästen huvud och hals. Jag har inte tagit med bilder som har varit i ett "dåligt" moment där hästen tex står på frambenet i galoppen eller liknande. Det är bilder, men de talar sanning om hur majoriteten av ryttarna red på Falsterbo. Jag vill inte att detta ska bli ett hat-inlägg, utan öppna ögonen på de som kanske inte vet hur man ser om det är korrekt eller inte. När nästan alla ryttare på tävling rider såhär blir det till slut normalt. Vissa hobbyryttare kanske börjar tänka att de gör fel och borde hålla i lite mer och sätta mer tryck i hästana för att vinna MSVC. Det blir en norm att hästarna ska gå med huvudet bakom lod och att ryttarna ska sitta bakåtlutade (diagonal sits?).
 
Vi såg en clinic med en välkänd dressyrryttare som hjälpte unga ryttare på olika nivåer. Det jag reagerade mest på var att denne enbart pratade om hästens framdel. Jag tror bakben nämdes en gång under 45 min - 1 h. Ingen korrigering av ryttarnas sits, utan det handlade mest det om vad hästen skulle göra/acceptera/lyssna. Det är ju vi ryttare som måste göra en massa saker och inverka och sitta för att hästen ska gå bra och utföra det vi vill. Uttryck som "Du kan inte bara lyfta huvudet på hästen, du måste även lyfta bogen" har jag aldrig läst i någon bok. Hur i hela friden ska man lyfta bogen på hästen? Något som var väldigt viktigt för sporten var att vi måste tänka på att hela tiden producera nya grand prix hästar, detta kommer ta sporten framåt. Hur vore det om vi istället för att producera började försöka få det vi har att hålla längre genom vettig träning och upplägg.
 
Innan bilderna vill jag visa er vad som står i TR om ryttarens sits och hästens form. Detta är inte hela texten, men gå gärna in på SVRFs hemsida där kan ni hitta dressyrens TR. Det står väldigt utförligt om hur alla rörelser ska ridas m.m.
 
I TR står det såhär om ryttarens sits:
 
"Axlar, höfter och hälar ska vara i ungefär samma lodlinje. Ryttaren ska sitta väl ned i sadelns mitt över hästens mittlinje och med höfterna lodrätt över sätet. Lår och underben ska vara sträckta nedåt och måttligt om-vridna. Händerna hålls med tummarna som högsta punkt och med cirka en handsbredds mellanrum i sidled. Händerna ska vara låga, fria och burna så att underarmarna bildar i det närmaste raka linjer med tyglarna till hästens mun."
 
Det är jättesvårt att lära sig rida och dessutom bli riktigt duktig. Det tar åratal av träning att få en korrekt och följsam sits. Tyvärr är vissa hästar så otroligt tåliga och generösa att de accepterar det mesta, även att gå ett grand prix program med någon som håller i sig i tyglarna och sitter tungt och emot rörelsen. Tänk att sitsen ska följa, inte sitta emot eller trycka fram. Du kan göra så otroligt mycket med sitsen. Tex vinkla om bäckenet för att piaffera, dra bak ytterhöften och vrida in axlarna för att få böjning/sluta eller ta fram händerna en halv centimeter och hästen suger tag framåt i en ökning. Det är så hjälperna blir näst intill osynliga och det blir vackert att titta på.
 
"Den huvudsakliga kontakten med hästens mun måste, vid ridning på kandar, vara med bridongbettet."
 
Ni kommer själva se på bilderna att riktigt så var det inte... En enkel lösning till förändring vore att ta bort nosgrimman i grand prix klasserna. Eller åtminstone införa det mätinstrument som är framtaget, två fingrar mellan nosrygg och nosgrimma. Men det lär ju inte hända imorgon. Nosgrimman finns där för att utbilda hästens mun. När den gapar ska nosgrimman ta emot och när den har munnen stängd ska den knappt kännas. Syftet är alltså inte att hålla munnen stängd, men det är hur den oftast används idag.
 
"En god form kännetecknas av att halsen reses upp utan tvång och bildar en välvning från manken till nacken, som blir halsens högsta punkt, samt att nosen kommer något framför lodplanet. I det ögonblick ryttaren anbringar hjälperna för att uppnå en tillfällig och övergående samlande effekt, kan nosen komma i lodplanet. Välvningen av halsen står i direkt proportion till samlingsgraden."
 
Formen verkade inte ha någon betydelse för domarna. Jag såg 5-åringar gå i grand prix form eller bakom lod och många fulhalsar som ett resultat av dålig träning. Hästarna ska bli vackrare med träning, inte se tarmiga ut med bruten hals och rygg som en hängmatta. Jag tror att ett av de stora problemen är stressen med unghästklasser. Vissa hästar är inte redo att gå st georg när de är 7 eller göra rena byten när de är 6. Här i Portugal ligger nivån ett snäpp under för varje ålder och det finns inga ridna klasser för 3-åringar.
 
Vad som händer hos många som rider "modern dressyr" är att de sätter en jäkla fart på hästarna. De ska kuta på framåt. Sedan håller man i dem i tyglarna samtidigt som man driver på framåt. Med all den spänning och energi man har satt så kommer hästen så småningom att börja kasta fram frambenen och få denna spektakulära trav som ibland kallas för balanstrav. Men eftersom man håller så mycket i tyglarna kan inte hästen komma in med sina bakben under kroppen utan bakbenen går i en långsammare takt. Bakbenen ska skjuta på och bära upp samt vara aktiva. Det man kan titta på för att se om det är en korrekt trav eller inte är givetvis hästens form, ser den ut att ha sin egen balans eller kommer den stå på näsan om ryttaren släpper i tyglarna. Takten, går fram och bakben i samma takt eller ser det ut som att hästen är i två delar. I ökad trav ska de diagonala benparens skenor vara parallella och hästen ska visa påskjut. Alltså inte framben rakt ut och oförändrad stegläng bak. Hästen ska täcka mark!
 

Piaff
"Allvarliga fel:

  • Oklar diagonal fotflyttning
  • Oregelbundna eller konstlade steg med bak- eller framben (inte i jämnhöjd) eller dubbelsteg.
  • Hästen rör sig bakåt i samband med piaffen.
  • Breddade steg med fram- eller bakben.
  • Korsande fram- eller bakben.
  • Svängande fram- eller bakdel.
  • Överbelastning av frambenen (bakbenslyftet högre än frambenslyftet).
  • Överilad och/eller oregelbunden rörelse utan spänst.
  • Alltför mycket framåtgående i piaffen, obetydlig rörelse framåt räknas som mindre straff."
Det var inte många ryttare som gjorde korrekt piaff. Detta beror helt enkelt på att hästarna som rids på detta vis går på bogarna vilket är motsatsen till samling. Vissa talangfulla hästar lär sig att trava på stället, men det avslöjas alltid i någon av ovanstående punkter. I piaffen kan man tänka att hästen ska se ut att kunna gå upp i levad och att ryttaren bör kunna lätta av helt i tyglarna eftersom piaff är högsta grad av samling så hästen har mest vikt på bakdelen (som ska sänkas, inte höjas i piaffen). Var förvånad över att två helt olika piaffer kunde få samma poäng av domarna. Vad är det de vill ha egentligen?
 
Det har blivit en ond cirkel hela dressyrsporten. Tävlingsarrangörer fixar sponsorer som i sin tur har sina profilryttare med på tävlingen som vill ha bra poäng. Arrangörer väljer ut domare som vill behålla sitt namn och fortsätta dömma (även fast det inte är enligt TR). Publik betalar inträde och vill ha show (fast jag tror att det är mindre publik idag för att det ser ut så som det gör. Hade dressyren varit vackrare slår jag vad om att det varit nästan lika fullsatt som på hoppningen). Ryttare som får höga poäng fortsätter med samma ridning och nya talanger tar efter sina idoler. Veterinär tjänar massa kosing på att åka runt och behandla hästar som inte pallar den tuffa träningen. Hästägare och uppfödare förväntar sig resultat av ryttarna. Hästar säljs och köps och det ska hela tiden produceras nya. Jag vet inte riktigt vad som ska till för att det ska bli förändring, det är så ingrott i hela systemet. Jag tror knappast att mitt jättelånga inlägg kommer göra skillnad, men nu kan jag iallafall sova med gott samvete. För de som drabbas i slutändan är hästarna.
 
Jag har lovat mig själv en sak och jag skulle vilja att alla som läser detta lovar sig själva också. Jag vet att det inte är lätt och det tar tid, men låt oss försöka bli så bra ryttare det bara går enligt de klassiska principerna. Vi ska jobba med vår sits, korrekt inverkan och inte bli för fokuserade på att vinna rosetter. Vi ska ha roligt när vi rider, le och lyssna på hästen. Det ska se harmoniskt och vackert ut när vi rider och det ska aldrig gå att ta ett endaste kort där hästen ser ut som på de bilder jag visat er.
 
Kram
Astrid
 
Ett urval av bilderna, tillsammans med Astrids skrivna bildtexter. Vill ni se alla så kan ni gå in på Astrids blogg!
 
 
 
 
 
 
 
(Här hittar ni lite mer om vad en korrekt/icke korrekt piaff är, vid 06:30. Mycket bra video i övrigt också, för den som är intresserad.)
 
 
 
 
 
 
 
Personligen blir jag så glad av att se ett par harmoniska ekipage också. Det är så lätt att de hamnar ur fokus, när allt ljus hamnar på de som i mångas ögon inte är helt förenliga med TR. Men det finns ju ryttare som är helt otroliga, och varje gång jag ser en sådan så spritter det till i kroppen på mig. Ridning kan verkligen vara så himla fint!

Överlinje

Det pratas ofta om hästens överlinje, hur den ska se ut och varför. Följande tycker jag är ett bra exempel på hur en häst med rätt musklad överlinje ser ut, jämfört med en häst med mindre bra musklad överlinje. Tycker sådant här är så nyttigt att se, bra att påminnas om inte annat!
 

Bettlöst på tävlingshäst

Jag undrar hur många gånger folk har sagt att tävlingshästar minsann inte går att rida utan bett, för att de är avlade med för mycket nerv. Så jag bestämde mig för att se om de hade rätt :)
 
Jag lånade Jakobs fälttävlanshäst Helge (som för övrigt är den största hästen jag någonsin suttit på, herrejösses vad stor han var), knäppte tyglar i grimman och red. Och se på fan - gick hur bra som helst. Hästen varken slängde av mig eller åt upp mig. Emellanåt vände han på huvudet för att be om lite snälla klappar, men det var nog det värsta som hände, helt ärligt.
 
Nu mer än någonsin tror jag att det är människans inställning som sätter nivån på säkerheten. Det finns verkligen inte en millimeter i mig som är orolig när jag sitter utan bett, snarare motsatsen. Faktum är att jag först var osäker på om jag ville rida en het tävlingshäst, när Jakob föreslog det. Men när han sa att jag fick testa bettlöst så blev jag med ens lugnare. Och den lugna känslan för man ju sedan vidare med sig till hästen, oavsett om man är trygg utan eller med metall i munnen. Att veta att hästen inte har något i munnen som jag kan skada den med, det skapar säkerhet i mig. Likt motsatsen, när någon känner sig säker just för att bettet finns där. Jag är faktiskt ganska övertygad om att säkerheten inte ligger i hur skarpt bettet är, eller hur många remmar som snöras kring hästens huvud - utan känslan som utrustningen (eller den icke existerande utrustningen) skapar i personen som sitter på hästens rygg. För faktum är att även om ridpasset inte hade gått bra, låt säga att Helge hade flippat ur och skenat runt, då hade jag inte önskat att jag hade ett bett. För det spelar verkligen ingen roll för mig då heller, hur provocerande det än kan tänkas låta i vissa öron.
 
Hur som helst så var det ju skönt att mina haters inte hade rätt. Jag ramlade inte av och jag tappade inte kontrollen - jag var inte ens rädd. Så nu kan vi ju checka av att det också. Häj!
 
Haha vilken jäkla jeppe där till vänster. Till skillnad från Jakob som tycker ridmode är jätteintressant, så ser ni min nivå på ridkläder haha. Jaja, huvudsaken är ju att både jag och pållen är bekväma.

Älskstrands snackar hovar!

Som den hovnörd jag är tyckte jag den här videon var toppen! Jag må veta det mesta som sägs, MEN det gör det inte mindre intressant ändå! Något lär man sig alltid. Och bara hovsnack i sig är ju så pass värdefullt i mina öron att jag gärna lyssnar hehe. ...samt pratar om det, ibland lite för mycket. Några gånger har jag mitt i extasen över något hovrelaterat försökt förklara för min pojkvän, eller den som råkar vara i närheten av mig. Är personen icke hästmänniska, då brukar jag bemötas av en hel del frågetecken som svar. Men jag förstår dem, hovar kan nog verka som universums minst relevanta ämne om man inte förstår vidden av det (eller om man inte ens är intresserad av hästar, haha). Nåväl, slutsnackat. Videon är gjord av Elfstrands, eller som jag hellre säger: Älskstrands pga så gulliga och snälla tjejer.
 

Albas första pay and jump!

Alba har det superbra i sitt "nya" hem (som nu är mer än två år gammalt, haha). Egentligen är det ju en kvinna vid namn Inge-Lill som har henne, men det är främst hennes dotter Alicia som tar hand om Alba. Tror det passar Alba kanon med en liten tjej på ryggen, känns som att det kan hjälpa henne att lära sig att ta ansvar. När hon fortfarande var hos mig så hann vi ju precis träda in i ansvarsträningen på riktigt, innan hon åkte till nya hemmet. Eftersom Alba inte var redo för allt för mycket ansvar under den första tiden hos mig fick vi ta det lite lugnt med den saken - men nu är hon en stor tjej med flera avklarade och bearbetade trauman bakom sig. Nu fixar hon det där galant, är jag säker på!
 
Faktum är att Alicia och Alba var ute på Albas allra första pay and jump härom dagen! Som ni vet så skaver det lite i mig ibland när jag tänker på tävlingar, eftersom jag inte helt gillar tanken på att kombinera hästar och prestation. Men när Alicia skickade filmerna till mig från deras två, felfria rundor så satt jag bara och log. Det var så roligt att se dem! NOLL prestation och bara glädje! Underbart! Alba vimsade omkring och blandade gångarter hej vilt (ibland sitter jag och tänker "vad ÄR ens det där för gångart hon nu hittat på??!" haha) och Alicia lät Alba vara precis som hon är. Alicia var så följsam och fin, satt där med lösa tyglar och var världens bästa kompis med Alba. Förstår ni hur glad jag blir av att se det?
 
Alicia skickade mig fyra bilder från tävlingen. De är dock skickade via Instagram, därav formatet och kvalitén. Men tänkte att ni säkert skulle vilja se dem ändå! Hur söta är de inte? Älskar att hindren är 40 centimeter höga och Alba tar i på liv och död haha. Fina lilltösen, alltid lika stor i sina uttryck, oavsett vad det rör sig om.
 
 


Tigern över det eldsprutande hindret, typ, haha.

Panikångestattacker... och hästar

Long time no see! Jag tänker på bloggen ganska ofta trots att jag inte uppdaterar den, men den har helt enkelt inte plats i mitt liv för tillfället. Dessutom så känns det som en så stor grej att gå in och skriva inlägg här när jag så sällan gör det, av någon konstig anledning. Ibland kommer jag på någon viktig grej att skriva om, fast sedan kommer jag inte riktigt till skott med det för att det känns... jobbigt? Ni som följer mig på instagram (@baraelvira) vet ju i alla fall att jag lever och mår bra.
 
Nu tog jag mig i kragen för att snacka lite här trots allt. Detta efter att jag gång efter på gång har tänkt på det här med instängd stress i hästar och vilket beteende det resulterar i. Ni vet ju hur man brukar göra med hästar som av någon anledning exploderar eller "flippar ur": man håller hårt och man spänner in. Jag tror stenhårt på att hästar är fredliga djur som inte vill oss något ont, men på grund av vår rovdjursinstinkt försöker vi av någon jäkla anledning alltid att inbilla oss motsatsen. Även om ingen hästmänniska säger det rakt ut, så beter vi oss som om hästar är gigantiska bestar som måste tämjas hårt - när de i själva verket är de mjukaste, känsligaste och mest vänliga varelserna som finns.
 
 
 Hur många av mina läsare har någon gång upplevt ångest av något slag? Jag tippar på ganska många. För övrigt är detta ett ämne som jag också funderat på att ta upp flera gånger, tusan vad det är viktigt att prata mer om psykisk ohälsa!!! Hur som helst - ångest, stress och spöken i huvudet känner nog de flesta igen, även om det sällan pratas om det. Det är lätt att tro att man är själv med sitt knasiga, men fina, huvud, när man i själva verket är långt ifrån ensam. Men för er som inte upplevt några större psykiska svackor, för er kan jag berätta hur det åtminstone fungerar för mig. Detta för att vi ska kunna gå vidare i inlägget och komma till min poäng.
 
Vi kan börja med the basics. Varför triggas panikångestattacker fram? Det har med urmänniskan i en att göra, ni vet vår allra djupaste botten i vad som utgör vår existens som människa. Trots att vårt samhälle har gått framåt med teknik, kunskap och allt vad det nu kan tänkas vara, så finns det stora delar i vår kropp som är precis likadana som när vi levde i grottor. På den tiden behövde vi kvicka adrenalinpåslag när vi behövde fly från rovdjur. Stressnivån sköt upp i höjden, och vi agerade därefter. Allting gick fort och rappt: bam, bam, bam, sedan var flykten över och stressnivån gick ner till normalläge. Nu har vi inga sabeltandade tigrar som jagar oss, men däremot har vi ett mer eller mindre konstant adrenalinpåslag ändå. Skola, läxor, jobb, mobiltelefoner, Facebook, vänner, familj, ännu mer mobiltelefoner och lite till mobiltelefoner - vi är alltid på gång. Det vill säga, urmänniskan i oss är alltid jagad av rovdjur. Adrenalinet rusar non stop runt i vår kropp.
 
Skillnaden mellan då och nu är att vi som urmänniskor fick utlopp för stressen. Vi sprang för livet, vi fick upp flåset och vi lät överlevnadsinstinkten ta ut sin fulla rätt. Men nu? Logiskt sett behöver vi inte fly från våra mobiltelefoner. Det är ju "bara" en pryl. Varför skulle vi springa från den? Fast faktum är att det ibland är precis det vi behöver göra. Att ständigt vara uppkopplad och på språng, att hela tiden ha krav på sig från omvärlden, det tär på en.
 
När jag har suttit stilla i en och samma miljö en hel dag kan det slå över för mig. Gärna i kombination med annan stress i livet. Jag kanske har något i vardagen som tynger mig, eller så känner jag mig bara allmänt stressad. Jag har varit med om detta tillräckligt många gånger för att veta precis när jag kommer tappa balansen och falla in i ångsten. När jag får panikångestattacker så tappar jag greppet om verkligheten. Små saker blir gigantiska och jag ältar besvärliga saker i mitt huvud om och om igen tills jag knappt vet vad som är vilket längre. För att komma ur det behöver jag gråta, gråta och gråta. Först hysteriskt, för att en stund senare successivt lugna ner mig. Ganska klassiskt för en ångestattack. Man förlorar fotfästet. Det är inte konstigt och det är inte farligt, lite jobbigt i stunden men tja... ...det är vad det är. Det är min urmänniska som jagas av sabeltandade tigrar, helt enkelt.
 
För att komma ur panikångestattacker hjälper det att röra på sig. Inte bara för mig, det gäller alla. Precis som att urmänniskans adrenalinpåslag sjönk till normalnivå efter en ordentlig språngmarsch, likadant är det för oss nutidsmänniskor. Vi behöver röra på oss, för att få bort ångesten. Urmänniskan i oss behöver hjälp med att stabilisera läget, och det klarar den först av när den vet att inga rovdjur är efter den längre. Och för att komma till den punkten, då måste man hjälpa sin urmänniska att fly - att röra på kroppen. En rask promenad, en löprunda eller ett gruppass på gymmet, vad du gör spelar inte så stor roll. Huvudsaken är att man får upp flås och att man genom det klarar av att byta "mindset". Nu är inte detta någon brasklapp om att alla ska gå på gymmet (tro mig, jag är den sista som skulle säga så med tanke på mitt minimala träningsintresse), men det är konstaterat att rörelse hjälper mot ångest. Just för att vår urtidskärna behöver få utlopp för sitt adrenalinpåslag.
 
Så - äntligen till min poäng!
 
Jag vet att många hästmänniskor gillar att hävda att hästar minsann inte är likadana som förut. Den moderna sporthästen behöver inte tugga 18 timmar om dagen, den behöver inte vandra flera mil och den behöver inte sin flock, hör man här och var. Märkligt nog har jag aldrig stött på någon forskning som styrker det, snarare motsatsen, så jag väljer att tro tvärt om. Hästar är som hästar alltid har varit. Även om vi har en tendens att hålla dem i sina boxar (eller för all del, burar) 15 timmar om dygnet, separerade från varandra, så är jag övertygad om att de fungerar mer eller mindre likadant som sina vilda släktingar. Precis som att vi har kvar urmänniskan i oss, så har jag svårt att tro att hästar helt skulle klippt banden med sina naturliga beteenden och instinkter, bara för att vi satt dem innanför ett staket.
 
 
Om jag (och många med mig), som är kapabel till att gå och röra mig precis som jag vill, får ångestattacker av för lite stimulans - då undrar jag hur det är för hästarna. ...och redan här väjer jag mig för era trampade tår och sårade känslor genom att säga: nej, detta gäller inte alla, no need att känna sig kränkt för att jag kommer prata om små hagar. Okej? Bra!
 
Tänk er en häst med "mycket blod", låt säga en tävlingshäst som går ensam i en grusruta för att "den inte ska skadas". Här har vi alltså en elitidrottare med mycket som virvlar uppe i flyktdjurshjärnan, i kombination med en högst begränsad rörelseyta utan någonting att göra. Den rids kanske en timme om dagen, i bästa fall promeneras den ytterligare en timme. Sedan in i boxen. I hagen har den inte utrymme att bralla loss, under ryttare får den inte lov att explodera, när den leds för hand ska den hålla sig på mattan och i boxen har den inte så mycket val än att befinna sig på samma yta hela tiden. Den har aldrig utrymme att fly och att sänka adrenalinpåslaget. Detta tillsammans med en konstant pågående inre stress, som hela tiden pickar på. Likt oss, när vi känner ett behov av att kolla mobilen var tredje sekund.
 
Folk undrar varför hästar väver, varför de slänger med huvudet när de står uppbundna eller varför de sparkar i boxväggen. Med förklaringen om hur mänsklig stress fungerar borde detta inte vara helt svårt att koppla nu, right? Ha då också i åtanke att hästen är ett flyktdjur. Den är designad för att fly, det är det den egentligen ska göra. Vi människor är trots allt rovdjur, och ändå kan vi helt förlora verklighetsuppfattningen när adrenalinet för flykt rullar igång.
 
 
Jag kan faktiskt knappt tänka mig något värre än att sitta fastspänd i väggen med två kedjor, när ångestattacken börjar krypa upp på mig. Även om jag är människa så hade jag också börjat röra mig, gå fram och tillbaka, kasta mig och börja fightas för att komma loss. Hade detta pågått tillräckligt länge hade antagligen all stress fått mig att koka över till den grad att jag hade stängt ner. Jag hade nog inte klarat av en panikångestattack om någon spände fast mig, till slut hade jag kort och gott blivit apatisk.
 
Precis samma händelseförlopp har jag sett så många gånger i stall. Hästar som inte alls vill sitta fast i väggen, eller som fullkomligt skriker att de behöver få ut all instängd ångestenergi. Lika många gånger har jag sett ägare som skrattat, eller i värsta fall fnyst, åt hästen och viftat bort det med att hästen är tramsig. Ouppfostrad. Dum. Larvig. Visst finns det hästar som är larviga. Det finns hästar utan hyfs. Men det är så himla, himla viktigt att säkerställa anledningen till beteendet, innan man slår fast det som nonsens. Kanske är det faktiskt så att hästen skriker efter hjälp, för att den tappar fotfästet av panik.

Titus!

Heeeej mina hjärtan! Long time no see! Och yes, jag kommer att dra den vanliga ramsan som jag alltid säger i mitt försvar: ni anar inte hur fulla mina dagar är, det finns liksom inte utrymme att ens tänka på bloggen. Hoppas att ni är glada över att höra från mig lite kort nu, åtminstone.
 
Ni som följer mig på Instagram vet redan allt nytt i mitt liv. Jag bor just nu i Stockholm sedan tre veckor tillbaka och kommer vara här under våren, kanske också sommaren. Just nu jobbar jag på Brottsplats Sverige, som sänds på TV4. I mars har vi säsongsstart, weho!
 
Och nu kommer det bästa. Jag fick feeling för någon vecka sedan och insåg att jag verkligen ville ha lite häst i vardagen igen. Så jag la ut en annons, där jag sökte en hästkompis att hjälpa till med. Mina krav för att tacka ja var egentligen ganska höga: hästen behövde stå centralt för att jag skulle kunna få ihop det med resten av livet, dessutom med bra busskommunikationer eftersom jag inte har bil, jag ville gärna att ägaren skulle ha lite samma hästtänk som jag och jag själv skulle såklart funka med själva hästen. Ni hör, oddsen är inte allt för höga för att kunna hitta det där i centrala Stockholm.
 
Jag fick många svar, flera som lät jättebra - men som stod alldeles för långt bort. Tills jag mindre än en vecka efter annonsens publicering fick ett svar från en kvinnan med en häst vid namn Titus. Som står centralt. Som rids bettlöst. Som vill jobbas från marken. Score, typ. Någon dag senare åkte jag och hälsade på Titus och hans ägare - och det kändes jättebra! Så nu har jag hand om ett litet hjärtegryn, 20 minuters bussresa bort. Hurra!
 
 
Titus är 17 år gammal, korsning mellan lusitano, fullblod och arab. Hans ägare importerade honom från Frankrike när han var två år gammal. Han är väldigt kommunikativ, precis som jag önskar att hästar ska få vara. Titus ägare är mån om att han ska få ha sina egna åsikter om saker, vilket jag själv också tycker är viktigt som ni vet. Känns så härligt och kul att få förhöja livskvalitén med denna fina kompis!

Så påverkar djurindustrin klimatet

Under de senaste veckorna har jag läst en tv-kurs i skolan. Vi har haft som uppgift att producera ett eget samhällsprogram, på ungefär 15 minuter. Min huvuduppgift har varit bildproduktion och redigering. Det har varit väldigt intensivt, men så himla, himla roligt. Jag, tillsammans med sex stycken andra klasskompisar, valde att göra vårt program om djurindustrins påverkan på miljön. Både för att det är superviktigt att sprida hur pass kombinerade de två faktiskt är, men också för att det är så intressant. Under arbetets gång kom vi fram till hur förvånande lite folk faktiskt visste om ämnet. Flera människor som vi stötte på verkade heller inte anse att det var en fråga som var värd att prioritera. Det chockerade mig en aning, med tanke på att djurhållningen är den största miljöboven. Vår kött- och mejerikultur är sannerligen starkt rotad i oss.
 
Jag hade kunnat prata på hur mycket som helst rörande det här ämnet, men jag tänkte låta vårt program tala för sig själv. Hoppas att ni gillar det!
 
 
Dela och sprid det gärna! Då är ni guld värda!

Amen to this!

För det första ber jag om ursäkt för denna kaaaatastrofala bloggning. Meeen, till mitt försvar så förvarnade jag faktiskt er på att Norrland gör mig till en dålig bloggerska. I vilket fall som helst, nu är jag här och säger hej! Hurra!
 
Jag tänkte dela med mig av en krönika som kom ut för ett tag sedan. Flera av er har säkert läst den redan, men det kändes relevant att lägga ut den här på bloggen eftersom jag faktiskt varit en del av det hon skriver om. Jag undrar hur många gånger min blogg har varit i blåsväder, just på grund av detta ämne, haha!? En miljon, cirka. Jobbigt att jag fortsätter med kritiskt granskande av sporten för alla er som tycker att jag är en uthängande idiot, men desto bättre för hästarna, hehe. Det får ni helt enkelt ta, lillhatare där ute! <3
 
Som en liten påminnelse passar jag på att lägga in lite bilder från Falsterbo 2013 igen. Pöss!
 
 


 


 
Skönt att det bara är ögonblickbilder, så slipper vi stå till svars för ansvaret vi har för hästarnas välmående :)
_________________________________________________________________________________________________

Vad skadar sporten – och skadar sporten hästarna?


Något händer i ridsporten. Händelsen pågår i detta nu och jag tror inte att någon av oss vet var det kommer att sluta. Ridsporten står under debatt, sättet att debattera ridsport står också under debatt. Den debatten är oerhört intressant! Tack vare eller på grund av sociala medier förs debatten vitt och brett och det är möjligt för vem som vill att ta del av den, och att själv lägga sig i den. Och det är det många som gör.

Jag är särskilt intresserad av debatten om hur debatten bör föras, och vem som egentligen har ansvar för vad när det gäller hästvälfärden och ridsporten. Ingen som är intresserad av frågorna kan väl ha undgått att lägga märke till att man börjar se något av ett mönster. I samband med stora tävlingar eller mästerskap publiceras ganska ofta bilder på ridning – oftast från framridningen – som ser rätt brutal ut. För det mesta gäller det hästar som rids i extrem form, jag väljer att kalla det hyperflexion.

Ett sätt att tolka debatten är att säga att den handlar om vem som gör fel. Är det ryttarna som gör fel när de rider på sätt som ser brutala ut? Är det de som tar bilderna och sedan publicerar dem som gör fel? Gör de som diskuterar bilderna på nätet fel? Den första frågan besvaras på olika sätt av olika personer. Svaren spänner från att det handlar om ögonblicksbilder som inte säger något om helheten, till att vi inte vet tillräckligt väl om hyperflexion faktiskt är skadligt för hästarna.

Mitt eget svar på frågan om ryttarna gör fel är i stället att om man är mån om att ridsporten ska framstå som en sport där man tränar och tävlar tillsammans med hästarna, där hästarna tillskrivs den respekt och den hänsyn som tillkommer djur som gör det möjligt för människor att vinna prestigefyllda tävlingar – ja, då borde man inte vilja rida på sätt som ser brutala ut för så många åskådare. Bilderna visar alltför ofta konfliktbeteenden från hästarnas sida, och tecken på disharmoni mellan häst och ryttare.

Är det då fel att ta de här bilderna och än mer fel att publicera dem? Ja, många säger ju att det är fel att ”hänga ut” enskilda ryttare på det sättet. Till exempel med argumentet att det här är ett systemfel snarare än enskilda personer som gör fel. Och visst, vid tävlingarna är ryttarna omgivna av systemet av organisationer, regler, domare, veterinärer och andra funktionärer. Man kan säga att det är upp till dessa instanser att avgöra vad som är mot reglerna och inte, och att det är upp till dem att varna, utesluta eller stänga av ryttare som bryter mot reglerna. Om det systemet inte griper in, så betyder det att ridningen är i sin ordning.

Men, och det är ett stort men, det finns uppenbarligen en stor oro för att det systemet inte tar sin djurskyddsvårdande uppgift på tillräckligt allvar. Och mitt svar på frågan är att jag faktiskt inte förstår problemet. Det här handlar om idrottare på internationell nivå som utövar sin idrott. Jag förstår inte hur det kan vara fel att visa bilder på elitryttare när de gör det de är bäst på, nämligen rider.De vet ju att de är bäst i världen, de borde vara stolta. Om de i stället ser sig orättfärdigt ”uthängda” av att bilder när de rider visas offentligt, visar väl det snarare att de själva anar att de är på fel spår? Har vi en bild av ridning som ryttaren inte vill blir visad offentligt, är det högst troligt en bild som visar ridning som överhuvudtaget inte borde ha ägt rum.

Eftersom djurskydd är ett politikområde är det inte ryttarens ensak hur hästens välfärd är vid ridning. Om stora delar av publiken uppfattar att systemet runt ryttarna inte i tillräcklig grad tar ansvar för hästvälfärden, då är det oundvikligt att enskilda ryttares ridning diskuteras. För att kunna diskutera vilken ridning som är okej och vilken ridning som inte är det, måste vi kunna peka på exempel. De exemplen är naturligtvis enskilda ryttare. Gör då alla vi som diskuterar bilderna fel? Mitt svar är nej. Dels är det i praktiken omöjligt att förhindra en debatt om något som engagerar så många som ridsport och hästvälfärd. Dels är det en väldigt underlig tanke att det skulle vara fel att diskutera.

Då hästvälfärd ytterst alltid är en fråga för människors bedömningar, är hästvälfärd en fråga där öppen diskussion är extraordinärt viktig. Tendensen från ridsportens olika organisationer och företrädare att vilja tysta ner diskussionen är mycket allvarlig. Det enda det bidrar till är att stärka känslan av att något inte står rätt till i ridsporten. I ett kommunikationssamhälle som vårt är varje försök att tysta ner en diskussion bland det minst konstruktiva man kan göra. Den enda vägen framåt är transparent!

Den skada sporten lider av negativ publicitet, kan bara åtgärdas genom att undvika att göra de saker som ger upphov till den negativa publiciteten. Eller genom att i ett öppet och uppriktigt samtal förklara att det som ser brutalt ut, inte är brutalt ur ett hästvälfärdsperspektiv. För självklart skadar negativ publicitet sporten! Problemet är bara att brutal ridning skadar hästarna, och det är betydligt värre. Sporten är beroende av hästarna, därför är det viktigare att hästarna inte tar skada av sporten än att skydda sporten från negativ uppmärksamhet. Och därför tycker jag att just det argumentet mot att visa de här bilderna är direkt alarmerande. Om det skadar sporten att visa bilder där internationella idrottare utövar sporten, då har sporten ett problem.

Det kan nämligen inte vara enbart upp till ryttarna och sportens egna organisationer och företrädare att sätta gränserna för hur hästarna får behandlas. Det finns åsikter på området, det finns kunskap också utanför sporten och det finns djurskyddslagstiftning. Hästvälfärd är som sagt ett politikområde och är därför en fråga att diskutera för alla som vill det. Om sporten försöker tysta ner sådan diskussion, visar det att sporten inte förstår sin plats i ett samhälle som eftersträvar transparens och öppenhet.

Den negativa publiciteten ställer ridsporten i negativ dager, men om ridsporten inte framstår som schysst mot hästarna så förtjänar sporten att ställas i negativ dager! Detta trots att det naturligtvis inte är vad jag vill. Jag skulle vilja att den händelse som nu äger rum i ridsporten, landar i att sporten lyckas bli ett gott exempel på interaktion mellan människa och häst. Ett gott samspel ser mycket sällan obehagligt ut. Att bli fotograferad när man befinner sig i ett gott samspel med sin häst, resulterar högst osannolikt i att någon känner sig uthängd. Varje gång vi bekymrar oss om att något skadar sporten bör vi ta ett steg tillbaka och ställa oss den viktigare frågan: Skadar sporten hästarna?

Petra Andersson
Hobbyryttare, etikforskare och doktor i praktisk filosofi

Nu har hästarna åkt hem!

Nu har de små älskade hästarna åkt hem till sina egna människor. Diablo åkte tillbaka till sin ägare och Göran åkte till en ny fodervärdsfamilj. Det var verkligen så härliga, fina och trevliga människor som verkar värdera fina Göran högt. Dessutom såg det ut som att Göran själv tyckte väldigt mycket om dem tillbaka. Han har inte haft det helt lätt tiden innan han kom hit på bete som ni kanske förstått, därför känns det bra att han kommer till en familj som garanterat kommer ta bra hand om honom.
 
Jag tänkte visa er ytterligare en då och nu-bild på Göran, det är ungefär två månader emellan när bilderna togs. Det jag och Göran gjort är att jobba på hans självförtroende och självkänsla, inte så mycket mer. Ändå är det så stor skillnad, i precis allting. Hur han bemöter en, hur han rör sig och hur han ser ut. Jag har sagt det förr här i bloggen och jag säger det igen: stolthet är nyckeln till en häst med härlig utstrålning! Det spelar ingen roll hur många kandarbett och gramantyglar jag hade satt på honom - innan självkänslan hade infunnit sig i honom hade det ändå inte funnits karisma där. Men nu började vi helt enkelt i rätt ände, och jag är mer än övertygad om att han kommer funka kanon i nya hemmet!
 
 
Jag har fortfarande en del bilder att slänga upp här när jag får tid, så än blir ni inte riktigt av med de två vita hästarna. Åker dock upp till Sundsvall på söndag igen, sedan kommer det bli lika intensivt som vanligt för min del i Norrland. En liten förvarning bara, haha! Men bilder kommer - var så säkra!
 


Tack för denna sommaren, älsklingshästarna!

"Lite" bakom lod är ingen ursäkt

Alexandra skrev ett så himla bra inlägg för ett tag sedan, så pass bra att jag tänkte återpublicera det här. Allt det hon säger hade kunnat vara taget från min egen mun. Jag tycker, i ärlighetens namn, att det är helt sjukt att vi hästmänniskor fortsätter att acceptera den här sortens ridning. I många bloggar ser vi satsande ryttare som, i takt med hästens utbildningsskala, drar den längre och längre bak med nosen. Precis som i så många andra fall väljer vi hästmänniskor att lyssna på "eliten" i stället för på forskning. Det är så stört att det faktiskt får gå till så!? Jag tänker på detta faktum varenda dag och det slutar alltid upp som ett virrvarr i huvudet. Hur tusan kan vi bortse från hästarnas välmående, i jakt på vår egoistiska lycka?
____________________________________________________________________________________________________

Ni vet hur trött jag är på hästar som rids ens ett uns bakom lod. På riktigt upprör det mig, och det skrämmer mig. Satsande dressyrryttare lyssnar inte på forskning för djurens hälsa, de lyssnar på dem forskningen fördömmer. Hur vansinnigt är det inte?
 
Jag förstår att man som tävlingsryttare ser upp till dem som rider svårklassdressyr med meriter. Det är inte alls konstigt, för det är ju dit personen vill komma ju. Problemet är bara att det de här "elitryttarna" håller på med håller inte under forskningsluppen. Tvärtom, forskarna varnar för seriösa välfärdsproblem för hästen. Lite mer i klarspråk: det här närmar sig djurplågeri.
 
Jag vet inte hur många gånger jag fått stå upp för det här. Försöka förklara för döva öron: nej, det spelar ingen roll att X som ridit ditt och datt gör detta, det är fortfarande inte bra dressyr. Och vet ni, jag kommer inte sluta att predika innan alla får veta. :)
 
Nu har International Society for Equitation Science (ISES) publicerat ännu en forskningsrapport som ger tummen ner för att från LDR och framåt. "Stretcha" hästen går alltså bort. Helt.
 
"The ISES said it had found 55 published studies dealing with horses’ head and neck posture, 42 of which evaluated the impact on welfare. It found that 88 percent of them had concluded that hyperflexed head and neck postures negatively affected equine welfare."
 
Här kan ni läsa hela artikeln på Horsetalk, där går det också att ladda ner den långa versionen för den som vill läsa hela rapporten!
 

Här är några väldigt slående citat från artikeln.
 
"The society recommended that FEI dressage rules emphasising the maintenance of a craniofacial profile at or in front of the vertical at all times be prioritised."
 
“Although dropping the poll and coming behind the vertical should attract penalty if seen in dressage competitions, the criteria that the judges use to interpret the FEI rules for the desired head and neck position appears to have changed and, rather than being considered a fault, head positions behind the vertical are being rewarded, especially at the elite level.”
 
“In many cases, these positions cannot be self-maintained by the horse either at all or for any length of time. There is substantial evidence that head and neck postures such as these have a negative impact on horse welfare,”
 
“Extreme flexion in any of the head and neck planes can result in soft tissue damage and skeletal pathology."
 
"There is substantial evidence that significant welfare issues result when there are extreme alterations of the angle of the atlantooccipital [the poll] joint and uneven separation of the cervical vertebrae.”



Varmt välkommen till
Skånes största hästblogg &
Sveriges mest välbesökta NH-blogg!

Jag som driver bloggen heter Elvira Lagerström Dyrssen och är född 1993. Mina främsta intressen är hästar och fotografering. Jag jobbar som frilansfotograf med inriktning djur och porträtt, arbetar även en del med grafisk design på sidan av fotojobben. Den 25 maj 2011 kammade jag hem titeln "Sveriges Bästa Ungdomsfotograf", vilket öppnat upp många dörrar för mig rent karriärsmässigt.

Jag eftersträvar en relation på lika villkor med min häst. Istället för att kalla det "Natural Horsemanship" föredrar jag benämningen "Naturlik hästhantering", det är ett bra ord för vad jag vill uppnå i min och hästens vardag. Det kan aldrig bli helt naturligt för hästen i fångenskap, men det förhindrar mig däremot inte att försöka göra det så naturliKt som det går!

Själv ser jag på hästen som en bästa vän och vill behandla den med hänsyn och respekt. Dominans och tvång är ingenting jag förespråkar, jag strävar efter ett empatiskt hästmannaskap. Bandet mellan häst och människa är vad som bygger en säker relation, något jag finner otroligt viktigt. Du som är intresserad av en rak kommunikation med hästen har alltså kommit helt rätt, detta är nämligen Sveriges största blogg inom Naturlik hästhantering. Kul att du hittade hit!

Alla bilder på denna blogg är fotograferade av mig, så vida det inte anges någon annan källa. Ingen bild får lånas utan lov.


bloglovin


Frågor? Kontakta mig på info@baraelvira.se!


RSS 2.0